För tre år sedan, 2001, då representanter från KPML(r):s tidning Proletären samt RKU:s dåvarande centralstyrelse besökte de hungerstrejkande fängslades de av den turkiska fascistmaktens poliser, förhördes under förnedrande former på gränsen till psykisk tortyr, och utvisades sedan ur landet. Vetskapen om den heroiska och uppoffrande kamp som de turkiska fångarna och dess kamrater och släktingar genomförde fick till alla pris inte nå Sverige.

Turkiets folk har på senare år fått utstå en fruktansvärd nyliberal chockpolitik, som anpassat landets ekonomi i den riktning som EU vill se. I ett land som Turkiet innebär det inte bara ekonomiska försämringar, utan även fysiskt övervåld mot alla de krafter som gör motstånd: vänsterpartiet, människorättsorganisationer, fackföreningar och så vidare.

Protesterna efter EU:s besked har inte låtit vänta på sig. Det turkiska kommunistpartiet TKP anordnade en demonstration med tusentals deltagare utanför det tyska generalkonsulatet i Istanbul. Talkörerna ekade: Varken USA eller EU: socialistiskt Turkiet, Ned med EU-imperialismen. En stor banderoll vecklades ut från ett hus mitt emot konsulatet: »Vi känner till era intentioner, vi kommer inte att tillåta dem: No Pasaran to the EU».

Det orättfärdigt terrorstämplade kommunistpartiet DHKP-C, som leder hungerstrejken tillsammans med andra partier och organisationer, är tydliga i sin syn på Turkiet och EU:

Vad EU vill nå med Turkiet är inte demokrati utan stabilitet, med andra ord så uppmuntras faktiskt repression mot den nationella kampen och klasskampen på turkisk mark. De demokratiska krafterna i Turkiet och EU måste motsätta sig ett turkiskt medlemskap i EU.

EU:s accepterande av förhandlingar med Turkiet är ytterligare ett exempel på vad överheten och media egentligen menar med demokrati: att alla ska tycka likadant, att bekänna sig till kapitalismen, att det inte finns någon kraft som ifrågasätter systemet.