Bakgrunden till spektaklet är enligt arrangörerna att två tredjedelar av befolkningen har litet förtroende för verksamheten. Det vill säga omställningen från invasionsförsvar till insatsförsvar. Från en svensk tiger till en internationell hyenebrigad.

På stora scenen står Generalmajor Jan Johansson och Stefan Sauk och försöker sälja det nya försvaret. En av läktarna har krackelerat men publiken ryms gott och väl på den återstående. »Varför behöver vi lägga om försvaret?» frågar Sauk. »Konflikter i andra länder kan lätt eskalera och påverka oss här i Sverige», svarar Generalen och tar som exempel de höga drivmedelspriserna – »ett resultat av konflikten i Irak».

Slutsatsen att vi borde vara där levererar han dock inte. Han är inte folkpartist. Retoriken är inte kolonial. Men ridstövlarna avslöjar honom, hans uniform säger allt: khakifärgad med tillhörande tropikhatt – inte FN:s blåa, utan även den sandfärgad. Valet av ökenfärger bådar inte gott. Det är alltså inte ens på pappret några ärofyllda uppdrag med FN:s blå hjälm i humanismens tjänst. Det handlar om att delta i ett smutsiga krig för olje- och gasfyndigheter.

»En förändrad värld kräver ett nytt svenskt försvar» säger Generalen. Frågan är om inte världen fortfarande är densamma men att det är Sveriges roll – och kamouflage – i den som håller på att förändras: Tigern är nämligen fortfarande ett randigt djur.

Så börjar stridsuppvisningen. Först storyn: En borgmästare är för svag för att ta »rätt» beslut någonstans i världen. Civilbefolkningen lider. Sverige flyger över staden med två Jas-plan och sedan slirar tre stridsfordon in på arenan. Skyttet snubblar ut och skjuter ihjäl någon. Inget FN-tjafs här inte. När allt är slut smäller ytterligare ett skott av. Vådskott? Publiken ser konfunderat ut. Vad hände? Var detta det nya Försvaret? Applåder. Konferenciern gör sedan reklam för Joe Labero.

Regementets dag på det numera nedlagda P10 i Strängnäs hade alltid förevisningsmoment som vida överglänste vad Försvarsmakten åstadkom på Gärdet med 29 miljoner: mullrande leoparder och pansarskyttesoldater som kunde sina saker. Det nya insatsförsvaret var kort och gott tråkigt. Dödstråkigt.

Det ligger också 2 500 döda amerikaner 6 feet under och vittnar om att det inte var applåder som mötte de amerikanska soldaterna i Irak.

På ett sätt är det dock bra att ridån nu går upp och Försvaret på scen visar upp vad som skett bakom kulisserna de senaste åren. Det blir nu allmänt känt att svenska värnpliktiga inte längre övar med Adam, Bertil och Ceasar som anropssignaler för kompaniets plutoner – utan Alfa, Bravo och Charlie. I Tyskland, Norge och i Frankrike förs en bred och livlig debatt om landets deltagande i ockupationen av Afghanistan. En diskussion som lett till att man i flera av dessa länder sagt sig vilja trappa ner antalet soldater och stridsflygplan. Men i Sverige är det tyst. Dödstyst. Även (v) ställer upp på omställningen.

När nu svenska soldater kommer hem i liksäckar och Sveriges högste operativa chef står på scenen på Gärdet och pratar om drivmedelspriserna i en ökenuniform så borde det bli liv men hela arrangemanget passerar okritiskt förbi i media. Låtsaskrig är DN:s rubrik. Men detta är allvar. Omställningen är inte på låtsas.

På ett sätt är dock Försvarsmaktens uppvisningsdag representativ. Nedskärningarna har lett att det idag finns 35 generaler på 36 kanoner (Haubits 77). Med andra ord ger det axplock av material som står uppställda på gräset en bra bild av vad som finns kvar av allianfrihet och nationellt oberoende.

I grund och botten handlar spektaklet om rekrytering. Det har nämligen visat sig svårt att övertyga unga svenskar att resa på utlandssemester med vapen i hand och kanske komma hem i en kista. Att prata om fred räcker inte. Brechts ord; när de stora ledarna talar om fred – förbered dig på krig, har blivit allmänt tankegods. Det krävs lagändringar och förändring av värnplikten. Båda sakerna är på gång. De värnpliktiga ska nu kunna användas i insatsförband direkt efter grundutbildningen. En tredje terminen för värnpliktiga ska förbereda dem för ett halvår i sovsäck – utomlands. Något som enligt rekryterarna kan ge dem »spänning, kamratskap och kanske delvis en ny syn på livet».

Med legoknektar i khakiuniformer är grunden för folkförsvaret definitivt raserat. Men förändringarna kommer inte bara drabba araber. Till midsommar öppnas det upp för att tillåta militärt våld mot civila – även i Sverige. Det finns en symbolik i att låta resterna av Försvarsmakten öppna eld med lös ammunition mot medborgarna på Gärdet. Det uppskattas av pojkar upp till tolv år. Vi andra blir lite obehagliga till mods.

För ingen har frågat oss om vi velat ha ett Sverige där värnpliktstjänstgöring nu ska leda till utlandstjänst och där först Amerika ska bomba skiten ur alla oljerika länder och sedan ska Sverige komma med en alldeles egen Battlegroup och inte med fältsjukhus, vattenslang eller hartass – utan med en jas division, en u-båt, tre örlogsfartyg och ettusenniohundra mekaniserade soldater i pansar som en gång riddarna på korståg mot svartskallar i öster och söder.

Vi måste nu alla snabbt inse att EU-armén inte handlar att det byggs ett jättelikt barrackområde utanför Bryssel dit det flyttar hundratustals grönklädda soldater. Förändringen sker här, på hemmaplan, genom att den allmänna värnplikten avskaffas och en yrkesarmé införs. Den ska sedan åka stridsfordon till Mellanöstern göra avsittning och tvingas gå mot oljekällorna i sina nya fina uniformer.
Den dagen kan inte ens Joe Labero dölja vad som skett.