Björklunds tanke är att man kan straffa fram det önskade beteendet. Men det finns inget som säger att detta fungerar det i praktiken. Stockholm har redan modellen men inget visar på att det skulle minska skolket.

Att införa frånvaro i betyget är att slå mot symptomen istället för mot orsakerna. Man bör istället fråga sig varför skolkar man?
Barn som blir sedda och får uppmuntran skolkar inte. Men hur ska man bli sedd när det är fyrtio elever i klassen? Det är bristen på resurser som är grundproblemet.

Björklund menar att förslaget skulle leda till att föräldrarna får reda på att barnet har hög frånvaro. Men är det inte enklare och bättre med ett samtal hem och en dialog med föräldern än en siffra på ett papper? Fast det är väl för mycket flumskola för majoren Björklund. Han vill att allting i skolan ska vara mätbart.

Skolan kommer aldrig lyckas med att straffa fram rätt beteenden. Istället måste skolan uppmuntra eleverna till att utvecklas till att bli demokratiska och engagerade människor

Lösningen är mer resurser till skolan och en rättvis fördelning av resurser. Skolor med större behov ska ha mer resurser. Vi måste kämpa för en skola där vi får lära tillsammans och där kunskap inte bara är årtal och personbiografier. Detta gynnar ett kritiskt tänkande och aktiva samhällsmedborgare. En sådan skola ska vara lika för alla och både offentligt finansierad och offentligt driven. En skola där alla elever blir sedda och uppmärksammade.