De länder som hamnar på listan har alla anledningar att ta det på allvar. USA-imperialismen menar business och vill verkligen göra sig av med styret i länderna ifråga.

Att Zimbabwe adderas till listan är i sanning absurt. I det stora afrikanska landet pågår sedan åratal en jordreform som återger den mest bördiga marken till den svarta befolkningen och fattiga bönderna, från de fåtal vita storbönder som ägt markerna, som ett kolonialt arv, långt efter den officiella befrielsen från kolonialismen. Enligt Zimbabwes överenskommelse med Storbritannien efter befrielsen skulle de vita farmarna lämnat över jorden för femton år sedan. Så har inte skett.

När så Zimbabwes svarta befolkning tröttnar och börjar tvinga till sig marken, tar dess regering till sig allvaret i situationen och stödjer jordockupationerna. I Europas politikerelit och media hörs genast gråtrop: stackars rika vita jordägare som kastas ut från »sina» marker. Ingenstans påpekas att de inte har där att göra; ingenstans påpekas att den svåra matsituationen i landet knappast underlättas av att det mest bördiga jorden används av vita jordägare för att odla tobak till väst. Nej, istället beskylls Zimbabwes ledare Robert Mugabe för att vara diktator, och allt görs för att rädda de vita jordägarnas marker och rikedomar.