SVT sände i somras en dokumentär om det här »udda» gänget och när jag såg att en barndomsvän till mej var en av grundarna, tvingade jag hela familjen, inklusive min sexåriga lillasyster, att sätta sej framför Tv:n. Vi satt och tittade entusiastiskt på när killarna berättade sina livs historier och om vad dom ansåg om heder. Men plötsligt, istället för att beröma dessa ungdomar, så svor pappa för sej själv och gick ut ur rummet. Jag blev jävligt sur på honom och tänkte att nu när männen från Mellanöstern får en vettig representation så klagar han! Men inte långt därefter sa en av killarna från »Sharafs hjältar» ungefär: »Ni svenskar måste våga säga att dom gör fel. Annars slutar det som i Fadimes fall». Tv-rutan svartnade för mina ögon.

»Vadå ni? Vadå dom?»
Hur vågade 'Sharafs hjältar' ställa sej på andra sidan muren och peka på alla oss andra? Det är ju förfan ni som är dom, jävla puckon!!» tänkte jag. Jag förstod nu det som min pappa förstått för flera minuter sedan. Dom här fem, godhjärtade (förhoppningsvis), killarna utnyttjades av media, precis som Fadime. Antingen så utnyttjas dom medvetet eller så är journalisterna väldigt korkade som tror att smutskastning av en grupp människor på något sätt skulle hjälpa till att utveckla och göra människor mer förstående.

Det svenska samhället ska inte bara säga att all form av hedersvåld , oberoende av dom inblandades nationalitet, är fel. Vi måste också göra allt för att mötas och försöka förstå varandras kulturer.
Ett av Sveriges största problem är nog att man försöker integrera invandrare med svenskar och inte människor med människor.