Har du inget att dölja, har du inget att oroa dig för. Stämmer verkligen det? Vad vill regeringen med FRA-lagen, är de ute efter snaskigt skvaller eller finns det värre motiv?
Nils Littorin
Trots kraftigt motstånd röstade borgaralliansen igenom FRA-lagen. I demonstrationståg runt om i Sverige har ungdomar visat sin avsky mot beslutet. Medlemmar i MUF har faktiskt demonstrerat sida vid sida med RKU. Borgerliga dagstidningen Dagens Nyheter uppmanade riksdagens ledamöter att ”Rösta Nej!”. Svenska Dagbladet kallade lagen för ”lex Orwell”.
Svenska journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén säger i tidningen Proletären att: ”Lagen är odemokratisk” och ”sätter grundlagen ur spel”. Hon varnar för att meddelarskyddet, att man ska få tala med tidningar anonymt, blir omöjligt att leva upp till om regeringen avlyssnar telefon och e-mail. Detta är bara några röster ur den protestflod som vällt fram mot FRA-lagen.
Varför är det då så viktigt för regeringen att övervaka svenskars telefon- och internetkommunikation?
Först och främst är det för att svensk militär ska kunna utbyta information med USA och Israel, samt andra imperialistiska makter. Avlyssning av såväl svenska muslimer som vår granne Ryssland ger information som USA gärna sätter tänderna i.
FRA-lagen är bara en bland många nya lagar som hotar den personliga integriteten och demokratin. Polisen och Säpo har fått större befogenheter att övervaka medborgarna. Två exempel: en ny lag om buggning trädde i kraft 1 januari i år. Buggningslagen möjliggör för polisen att sätta upp dolda mikrofoner där en person vistas som misstänks för ett brott som kan ge minst fyra års fängelse. Detta innebär att alla typer av samtal och ljud i rummet kommer att avlyssnas, och det är därför troligt att långt fler än den som misstänks för brott drabbas av den nya lagen. Samtidigt trädde en annan lag i kraft, ”åtgärder för att förhindra vissa allvarliga brott”. Denna lag innebär att polisen kommer att kunna lyssna av telefoner och genomföra hemlig kameraövervakning och postkontroll i ”preventivt syfte”, det vill säga utan att det finns misstankar om att något brott har begåtts.
FRA-lagen kom som en direkt följd av USA:s krig mot terrorismen. I det hysteriska klimat av rädsla som skapades passade makthavare världen över på att stifta nya, groteska övervaknings- och terroristlagar. Allt för att ”skydda demokratin mot terrorister”. Under kriget mot terrorismen finns ingen rättssäkerhet, till exempel inte för de två egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed al Zery, som regeringen Persson överlämnade till CIA för omedelbar transport till hemlandets tortyrkammare. Varför? För att USA krävde det.
Bevisen mot påstådda terrorister är hemliga, regeringen kan frysa deras tillgångar eller skicka dem till tortyr utan att de har rätt att överklaga.
Även om FRA-lagen är fruktansvärd och måste rivas upp så döljer vissa av dem som protesterar mot den (till exempel MUF och SSU) en viktig sanning: Övervakning och förföljelse av medborgarna är inget nytt i Sverige. I ”kampen mot kommunismen” utvidgades säkerhetspolisens registrering av påstådda vänstersympatisörer efter andra världskriget.
Tidningen Proletären skriver: ”Ingen vet riktigt hur många människor som hamnade i Säpos åsiktsregister, det är hemligstämplat, men uppskattningar talar om åtminstone 300000 personer.”
Parallellt med Säpo byggde sedan socialdemokratiska partiet upp en alldeles egen och ännu hemligare övervakningstjänst i form av Informationsbyrån, IB, som med hjälp av ett stort nät av partilojala fackföreningsmän övervakade och registrerade oppositionella arbetare. Enligt IB-chefen Birger Elmér skall det ha funnits 150000 namn i IB:s register. Ett register som numera bara finns kvar som en kopia, förvarat i CIA-arkivet i Langley, Virginia.
1969 förbjöds åsiktsregistreringen i lag. Men den fortsatte ändå. Med stöd av hemliga regeringsdirektiv som gav Säpo rätt att bland annat övervaka samtliga medlemmar i det som idag är Kommunistiska Partiet.
Många medlemmar i RKU, som bildades 1994, har också råkat ut för Säpo. Vad är det som säger att FRA inte kommer att användas på samma sätt?