Lyssnar man på vår svenska skolminister (major) Jan Björklund och den nya regeringens skolpolitik, verkar den franska skolan vara ett föredömme: det ska vara ordning och reda. Men vem tjänar egentligen på en sådan skola? Vad fostrar den för medborgare?
"Règlement Intérieur" hette det häfte som hälsade mig välkommen till den andra årskursen på ett gymnasium i södra Frankrike. Det interna reglementet innehöll detaljerade uppgifter om vilka regler som gällde innanför skolans murar och galler. Här fick jag veta vilken disciplin och vilket uppförande som förväntades av mig och vad som skulle hända ifall, gud förbjude, jag bröt mot någon regel.

Det kändes lite som att resa tillbaks i tiden. Som gamla svart-vita filmer, berättelser om tiden då man gick i folkskola och blockflöjtsundervisningen var obligatorisk. Ordningsbetyg, lärlingsutbildning och studentexamen. Den franska skolan innehöll till min förvåning alla ingridienser i det som var den svenska skolan på 50-60-talet.
I Frankrike var lektionerna som föreläsningar. Ofta med diktamen (det gällde att skriva ned lärarens exakta formulering) eller kopiering av lärarens anteckningar på tavlan. Kopiorna innehöll svar på de frågor som skulle komma på läxförhör och eventuellt examen.
Romanerna avhandlades med hjälp av en lista litterära "klassiker". Analysen fanns färdig och ritades upp av herr, fru eller fröken lärarinna, en efter en. På språklektionerna fick vi lära oss fraser utantill: "Aj lajk to eat ått dugg". Det var bara att gapa och svälja.

Inga redovisningar, ingen källkritik, inga egna arbeten, ingen egen reflektion. "C'est comme ça" svarade lärarna ifall man ifrågasatte något - "det är bara så". Diskussioner var sällsynta, vilket kanske inte är så konstigt när läraren alltid har "rätt". Om man kom försent ledde det till rapportering hem och för att lämna skolans område krävdes skriftligt tillstånd från såväl förälder som skola.
Jag hade minst sagt svårt att smälta in i denna föråldrade miljö. Något i min svenska uppfostran fick mig att må dåligt när rektorn, bokstavligt talat, satt på en högre stol. Men allt var inte dåligt.
Det var en tydlig skola, med tydligt schema och tydliga mål. Det fanns inget utrymme för tvekan och det personliga ansvaret sträckte sig inte längre än till att följa instruktioner. På många sätt ett tryggt skolsystem. Men är detta skolans viktigaste uppgift?

Den borgerliga alliansen grundar likt den franska skolan sin skolpolitik på en konservativ kunskapssyn. Kunskapen ses som statisk och oföränderlig. Något som mekaniskt ska upprepas och trummas in i elever, år efter år. För att kunna göra detta krävs att eleverna passivt accepterar dessa "kunskaper", utan att ifrågasätta deras riktighet eller relevans. Det är därför mer regler och hårdare diciplin blir en nödvändighet i den borgerliga skolan.
Detta är precis vad den svenska skolan och det svenska samhället inte behöver. För kunskapen är inte statisk, utan dynamisk, föränderlig. Den är bara värd någonting om den kan användas till nya saker.
Istället för robotar borde den svenska skolan fostra kreativa och självständigt tänkande medborgare som fullt ut kan delta i samhällets utveckling på alla plan. Det ligger i samhällets intresse att en murare skall kunna mer än att mura. Hon ska kunna tillräckligt om abstrakta problem för att inte bli lurad av korrupta makthavare. Hon ska vara så teoretiskt påläst att hon inte räds ifrågasätta politiska beslut.
På samma sätt ligger det i samhällets intresse att en mattelärare förstår och kan visa den praktiska tillämpningen av teoretiska problem (bristen på denna förmåga är kanske en förklaring till bristande intresse för matematik). Vad vore matematiken värd om den inte gick att använda utanför matteboken?

Om skolans arbete fick utgå från ett sådant kunskapsperspektiv skulle inte ordningsbetyg vara intressanta. När utbildningssystemet inser att teori och praktik hör ihop försvinner även behovet av Folkpartiets täta "kunskapskontroller". Vad behövs då istället? Resurser.
Skolan skulle behöva högre lön till lärare (för att höja yrkets status) och välutbildade lärare på alla nivåer. Men det viktigaste är att utbildning betraktas för vad den är - en mänsklig rättighet. Nedmonteringen av komvux som socialdemokraterna påbörjade, och som nu slutförs av den borgerliga alliansen, står i rak motsats till denna rättighet.
Den är en självklarhet att samhället ska underlätta alla möjligheter till studier. Folkhögskola, komvux, stadsbibliotek, gymnasium och universitet. Livslångt lärande måste uppmuntras och alla vägar hållas öppna.