När jag kommer till Björkåshemmet, ett äldreboende i västra Göteborg, möts jag av en idyllisk omgivning. Det är en solig junidag och i parken som omgärdar hemmet är blomningen i full gång. En äldre dam rullas förbi i en rullstol av en medelålders kvinna (troligtvis en av alla dessa döttrar, svärdöttrar eller syskonbarn som genom sitt gratisarbete får Sveriges äldrevård att gå runt).

Men även denna idylliska omgivning har en vardag. Jag träffar undersköterskan Jenny Hasselberg och vårdbiträdena Maria Andersson och Jon Andersson som alla arbetar på Björkåshemmet. De trivs med sitt arbete och tycker att de får mycket tillbaka.

– Det kan vara jättejobbigt vissa dagar, men sen ger någon av de gamla en ett leende och då är allt förlåtet, berättar Jenny Hasselberg och skrattar.

Jon Andersson instämmer och lägger till att det är extra kul när någon blir bättre.

– Det händer ju inte så ofta, men när det väl gör det så känns det väldigt bra, förklarar han.

Både Jon Andersson och Maria Andersson har glidit in i omvårdnadsyrket lite av en slump.

– Jag sommarjobbade här för 5-6 år sedan, mest för att jag behövde ett jobb. Men jag hade inte blivit kvar om jag inte trivdes, säger Maria Andersson.

Förutom de gamla är det arbetskamraterna som gör jobbet värt att fortsätta med.

– Hade jag inte haft bra arbetskamrater hade jag aldrig orkat. Det är ändå ett fysiskt och psykiskt slitsamt jobb, säger Maria Andersson.

Detta är ett återkommande tema och det märks tydligt att det är i arbetskamraterna som de hittar sitt stöd. Eller som Jon Andersson uttrycker det:

– När jag kommer ned på rast är det skönt att kunna vädra allt som har hänt och få stöd från de andra.

Jenny Hasselberg nickar instämmande och fortsätter:

– Vi kommer väldigt nära varandra, vi kan prata om allt.

– Det är ingen perfekt arbetsplats, men vi har väldigt kul tillsammans, fyller Maria Andersson i och de andra håller med.

Men de är också överens om att det ibland kan kännas otacksamt att arbeta inom vården.

– Jag vet inte varför det har så låg status, men det har verkligen det, säger Maria Andersson och ser fundersam ut.

– Ja, till och med vänner frågar ibland om hur länge jag tänker arbeta här. Alla utgår från att det är ett övergångsjobb, fortsätter Jon Andersson.

Fast fullt så negativ vill Maria Andersson inte vara:

– Nej, jag tycker ändå att det har blivit bättre. Det är många som berömmer en för hur bra det är att man orkar arbeta med ett sådant här jobb, berättar hon.

- Det är ju inte direkt hälsosamt att arbeta här hela livet, kontrar Jon Andersson.

Även kring detta påstående råder det samförstånd. För trots att de gillar sitt jobb tycker de ofta att det är slitsamt och flera av deras arbetskamrater går hemma sjukskrivna.

– Det är frustrerande när man inte hinner med allt, säger Jon Andersson.

– Ja, det är lätt att få dåligt samvete. Jag önskar ofta att det skulle ha gått att stanna och prata längre än de där fem minuterna, som man hann med hos någon av de gamla. Det är jobbigt, tycker Maria Andersson.

På Björkåshemmet är de flesta sjukskrivna på grund av fysiska utslitningar, men Maria Andersson kan mycket väl förstå att många blir psykiskt utbrända:

– Vi får lite i lön. Vi stressar på jobbet och sen när man kommer hem så blir man ju stressad av att inte ha några pengar, säger hon och ler.

De känner alla igen sig i den stress och de skuldkänslor som Maria Andersson berättar om och är överens om att det är de gamla som blir lidande när de har för mycket att göra.

– De gamla märker tydligt om någon är stressad, berättar Jenny Hasselberg.

– En del vill inte kalla på vår hjälp trots att de behöver det, eftersom de tycker att vi har så mycket annat, säger Jon Andersson.

Ingen av dem känner sig heller speciellt lockade när jag frågar dem om det är denna typ av behandling som de själva vill dra sig tillbaka till efter ett långt arbetsliv.

– De har de bra här rent fysiskt, men det skulle kunna vara mycket bättre. Främst om vi skulle hinna prata lite mer med dem, tycker Maria Andersson.

– Ja, ingen klagar på att vi inte hinner tvätta dem eller så utan det är just frågor som: ”kan du inte stanna lite längre?” eller ”ska du gå redan?”. Det sociala kommer i kläm, anser Jenny Hasselberg.

När jag frågar dem om vilka förändringar som skulle betyda mest för deras arbetssituation är de helt överens.

– Mer personal och mer lön, säger Maria och de andra nickar.

– De gamla säger ofta att vi borde ha mer personal, berättar Jenny Hasselberg.

Jag får en tydlig bild av den personalbrist som finns på hemmet när de berättar om hur de avstår från att utnyttja den friskvård som de har rätt till på arbetstid.

– Om jag går iväg en timme så blir kanske Jon själv på en våning. Då går det ju inte att gå ut och springa med gott samvete. Om jag ändå gör det får jag springa jättefort och då blir man bara ännu mer stressad, säger Maria Andersson och demonstrerar skrattande hur fort hon skulle behöva röra armarna.

Ingen av dem tycker att detta är orimliga krav utan uttrycker tydligt att det handlar om prioriteringar.

– Det känns som att det finns pengar i samhället. Hade de velat det, så hade det funnits pengar att satsa. Sverige är inget fattigt land, säger Maria Andersson.

Hon är också övertygad om att prioriteringar kan förändras och är inte redo att slänga in handduken ännu:

– Vi måste tänka positivt och tänka att vi kan förändra saker. Det skulle inte vara något kul att arbeta här om man inte trodde att det kan bli bättre.