All historia är historien om klasskamp. Med de berömda orden inledde Karl Marx och Fredrich Engels Kommunistiska manifest. Kloka ord som även stämmer in på den svenska historien.

Allt sedan arbetarklassen gjorde sitt inträde på banan under andra hälften av 1800-talet har det kämpats för drägligare levnadsvillkor. Till en början spontant och oorganiserat, men allteftersom har kampen förts mer organiserat. I fackföreningar och genom politiska aktioner. Det socialdemokratiska arbetarpartiet bildades för att föra arbetarnas politiska kamp.

Företagsägarna och den dåtida högern var naturligtvis inte overksamma. En mängd lagar stiftades där arbetarkampen mer eller mindre gjordes olaglig.

Men det stoppade inte den allt starkare arbetarrörelsen. De hårda klasstriderna under 1900-talets början resulterade i att både den allmänna rösträtten och åttatimmarsdagen kunde införas åren 1918 – 1920. För första gången kunde socialdemokraterna bilda regering med Hjalmar Branting som statsminister.

I slutet av 1920-talet drabbades världskapitalismen av en ekonomisk kris. Även Sverige drabbades och massarbetslöshet bredde ut sig. På sina håll rådde till och med hungersnöd bland arbetarna. Striderna mellan arbetare och kapitalister blossade återigen upp efter att det varit relativt lugnt under 1920-talet. I Ådalen sköts 1931 flera arbetare till döds av inkallad militär i en demonstration mot strejkbrytare.

Allt sedan socialdemokraterna bildat regering förde de diskussioner med Svenska arbetsgivarföreningen, SAF (numera Svenskt näringsliv). De var båda intresserade av så kallad arbetsfred, alltså att arbetarna håller sig lugna och att företagen ska kunna sköta sina affärer utan störningsmoment. Men dessa försök till överenskommelser väckte så våldsamma protester bland arbetarna att de fick avbrytas. Men skam den som ger sig.

Efter 1930-talets många sammandrabbningar mellan arbete och kapital var det dags igen. På ett hotell i den lilla orten Saltsjöbaden träffades pampar från storföretagens SAF, fackföreningens LO och arbetarpartiet Socialdemokraterna för förhandlingar. Stämningen var mycket god, och de forna fienderna hade enligt egen utsago mycket trevligt tillsammans. Dagarna före jul undertecknades Saltsjöbadsavtalet. Den så kallade ”Saltsjöbadsandan” kom att dominera hela 1990-talet och gör det än idag.

Det handlar i grund och botten om att bakbinda arbetarklassens självständiga kamp. Nu kunde företagen och LO på central nivå komma överens, utan att produktionen ”stördes” av jobbiga strejker eller andra proteståtgärder. Fackföreningens ledare hade skjutit sig själv i foten. Det är vad den svenska modellen betyder.

Den kommunistiska tidningen Ny Dag beskrev Saltsjöbadsavtalet med rubriken: Handklovar i julklapp.

Men vänta nu, säger den uppmärksamma läsaren, högerns ungdomsförbund är väl emot den svenska modellen och kollektivavtalen? Ja, det stämmer visserligen, men deras moderpartier är det faktiskt inte. De nya moderaterna älskar verkligen kollektivavtalen och den svenska modellen. Den ger inte bara Sverige lägst antal strejkdagar i hela Europa, utan också låga löneökningar och bra affärer. Varför ska man vara emot en sådan ordning?

Men ändå skriker de mer fundamentalistiska liberalerna om fackets maffiametoder när kollektivavtalen försvaras, hur kommer det sig?

Saltsjöbadsavtalet kom till i en tid när arbetarklassen förde en aktiv klasskamp. Idag är det som bekant annorlunda. Decennier av samförståndsanda och socialdemokratiskt ombudsmannavälde har gjort att arbetarklassen som helhet har passiviserats. Den självständiga arbetarkampen finns inte längre.

I det här läget utgör kollektivavtalen inte bara ett sätt att bakbinda arbetarna, utan fungerar också som ett skydd. Framförallt i branscher där arbetarkollektivet är extra svagt, och där det kanske inte ens finns en fackklubb, som i hotell- och restaurangbranschen. Det är ju inte en slump att Fredrick Federley och de andra nyliberala extremisterna blir galna av fackets kamp för kollektivavtal på salladsbaren Wild’n Fresh. Det finns en önskan från Svenskt näringsliv att göra den svenska modellen lite mer flexibel när det gäller tjänstesektorn och den låglönemarknad som är målet där.

I början av maj gick gruvarbetarna i Kiruna ut i strejk mot gruvföretaget LKAB. Det var inte vilken strejk som helst, utan en vild sådan. Arbetarna ville inte acceptera det nya löneavtal som facket skrivit under, och strejkade då utan fackets godkännande. Det finns en stolt tradition av vilda strejker i Malmfälten. En stolt tradition av självständig arbetarkamp. ”Arbetarpartiet” moderaterna kanske älskar kollektivavtalen, men misstycker tydligen då arbetarna agerar själva, och statsminister Reinfeldt uttalade sig emot strejken. Unghögern var tyst. I andra fall tycker de ju att arbetarna ska agera självständigt gentemot ”maffiafacket.” Men det kanske bara gäller när villkoren ska försämras.

Strejken i Malmfälten visar vägen: ett enat och kollektivt agerande från arbetarkollektivet, som inte låter sig låsas in i tvångslagar. Vare sig de är påtvingade från svensk fackföreningsrörelse eller storföretagen.