Listan på namn som varnar för kriget mot Iran växer, och blir tyngre. Journalisten John Pilger, som förutspådde statskuppen i Venezuela 2002, skriver att Bush-administrationen i tyst samförstånd med Blair spenderat fyra år för planerandet av kriget. Scott Ritter, före detta ordförande för FN:s vapeninspektörer i Irak, är inne på samma spår: ”idag sitter vi här med hög militär närvaro i regionen, beslutet att gå i krig mot Iran har redan fattats” säger han.

Enligt den medicinska tidskriften The Lancet har över 650000 irakier dött som ett resultat av invasionen 2003. Lägg därtill de tusentals brittiska och amerikanska soldater som stupat, och det faktum att 2 miljoner människor tvingats på flykt från sitt hemland. I Syrien och Jordanien trängs de nyanlända irakierna sida vid sida med de sedan länge luttrade palestinska flyktingarna.

Kriget i Irak har inte löst några problem, det har däremot skapat en hel mängd nya. Varför då gå in i Iran när katastrofen i Irak är ett faktum?

Även om inte alltid krigshotet trumpetas ut, har de officiella argumenten för militär intervention rapporterats länge i västerländsk media. Likt tidigare administrationer är det så USA sätter agendan för den mediala krigföringen. Precis som i upptakten till Irakkriget har man steg för steg lyckats bygga upp trycket mot Iran, och precis som i fallet Irak dansar media efter USA:s pipa.

Så anklagas Iran för att i hemlighet utveckla kärnvapen när det egentligen handlar om civil kärnkraft. Att Iran till skillnad från kärnvapenmakten Israel skrivit under ickespridningsavtalet rapporteras inte. Inspektioner från det internationella atomenergiorganet (IAEA) har genomförts under lång tid utan att minsta bevis för att Iran skulle utveckla kärnvapen har kunnat presenteras.

Men verkligheten är endast intressant för nyhetsrapporteringen om den går hand i hand med den politiska agendan. Argumentationen om Irans påstådda kärnvapenprogram har därför varit mycket snedvriden.

Iran hotas med vapenskrammel av världens största kärnvapennation, som också är det enda land som någonsin använt kärnvapen i krig. Ett land som för närvarande ockuperar både Irak och Afghanistan. Men i västerländsk media är det inte USA som utgör ett hot mot världsfreden, utan Iran.

USA anser att Iran, trots inspektioner, inte ger tillräckligt med information om sin civila kärnkraft. I FN:s säkerhetsråd driver man igenom en sanktion riktad mot Irans anrikning av uran, med motiveringen att IAEA inte kan garantera att landet är kärnvapenfritt. Man vänder på bevisbördan och helt plötsligt är det Iran som ska bevisa att man inte har några kärnvapen.

När ska mainstreamjournalisterna börja ställa frågor om USA:s existerande kärnvapenprogram? När får vi se vapeninspektörerna åka runt i USA, medan FN:s säkerhetsråd hotar med nya sanktioner?

Hela argumentationen är upp och ner. Även om iranierna har ett kärnvapenprogram, kan det aldrig rättfärdiga ett militärt angrepp. För det första är det oförenligt med FN:s stadga. För det andra, när är risken för användande av kärnvapen som störst om inte i försvarssyfte vid utländskt anfall?!

Faktum är att Iran har goda skäl att utveckla kärnvapen med tanke på USA:s utrikespolitik de senaste åren. Invasionen av Irak motiverades med argument om massförstörelsevapen. Det visade sig vara en lögn. Men när Nordkorea utvecklat kärnvapen, och visat upp det för hela världen genom provsprängning, svarar USA med att till slut sätta sig vid förhandlingsbordet. Signalen till världens övriga länder är tydlig: Skaffar du kärnvapen kan vi förhandla, skrotar du de tunga bomberna placeras du på vår invasionslista.

Med en sådan logik blir det svårt att klandra länder i tredje världen som vill skaffa sig kärnvapen. Om kärnvapen är det enda som hindrar USA från att bomba fram ett ”regimskifte”, vilka är då alternativen?

En annan sak som försvinner i västerländsk mediarapporteringen är att USA medvetet provocerar Iran. Man vill att landet ska bryta mot internationella överenskommelser. Det stärker krigsopinionen.

John Bolton, USA:s före detta sändebud i FN, som har starka band till Bushadministrationen talade klarspråk redan i januari:

”Jag tycker att den iranska reaktionen på sanktionerna har varit väldigt talande […] de har inte gjort någonting dramatiskt, som att dra sig ur ickespridningsavtalet, eller kasta ut IAEA:s inspektörer, vilket jag faktiskt hoppades att de skulle göra – att en sådan typ av reaktion skulle framkalla en motreaktion som rentav skulle kunna vara mer gynnsam för oss.”

Vad ”gynnsamt” betyder förklarade Bolton några månader senare:

”Det är slutgiltigt bevisat att Iran inte kommer att låta sig bli pratade ur sitt nukleära program. Så för att stoppa dem, måste vi kraftigt öka pressen. Om vi inte kan få tillräckligt många länder med oss för att göra det, måste vi genomföra ett regimbyte genom att stödja oppositionsgrupper och liknande, för det är de bästa omständigheterna för en iransk regering att bestämma sig för att det är säkrare att inte skaffa kärnvapen, än att göra det. Och om allt annat misslyckas, om valet är mellan ett kärnvapenbestyckat Iran och användandet av våld, så tror jag vi måste titta på användandet av våld.”

De verkliga argumenten för USA att anfalla Iran är helt andra än de som rapporteras i media. Det finns olika intressen som skulle gynnas av ett krig, men främst handlar det om grupper med stark ekonomisk ställning.

1979 störtades den USA-vänliga diktatorn Shahen i Iran. USA införde då en ekonomisk blockad mot landet som fortfarande gäller. USA-ägda företag får inte göra affärer samtidigt som kinesiska, ryska och inte minst europeiska företag gör stora vinster i Iran. Sådant svider i amerikanska kapitalisters ögon. Irans stora befolkning skulle kunna generera mycket pengar, men det är inte allt. Det huvudsakliga intresset i Iran handlar inte om marknadens storlek utan om naturresurser.

Med den största oljekonsumtionen i världen är ekonomin i USA beroende av säkra och billiga leveranser. Iran är enligt USA:s energidepartement världens fjärde största producent av olja. Landet har dessutom världens andra största reserv av naturgas och på så vis är Iran en guldklimp.

För i grund och botten handlar USA:s utrikespolitik om att bevara landets ställning som världens enda supermakt, och för det krävs att man direkt eller indirekt kontrollerar världens naturresurser – kosta vad det kosta vill. Hjulen snurrar så länge skattepengarna som investeras i krig blir till vinster i privata företag.

I takt med att oljekällorna i världen sinar ökar konkurrensen om de som finns kvar. Även om det inte råder brist idag, är handelskriget igång om vem som ska kontrollera morgondagens källor. Då gäller det att vara med, och när oljan tar slut kommer andra energikällor ha stor betydelse för vilka länder som blir de ekonomiskt och politiskt starka i världen.

USA kämpar därför inte bara om olja och naturgas utan även civil kärnkraft. Genom att begränsa antalet länder med kärnkraftsteknologi stärker man sin egen position inför framtiden.

Slutligen. Är krig sannolikt?

USA saknar varken utrustning, pengar eller vilja. Men ett fullskaligt krig mot Iran har inte samma förutsättningar som kriget mot Irak. Iran har ett stort försvar med en värnpliktsarmé, avancerat missilsystem mot flyganfall och eget flygvapen. Det är också ett geografiskt stort land med stora bergmassiv. En ockupation av hela Iran skulle aldrig lyckas, men USA har gjort dumdristiga militärstrategiska bedömningar förr. Kanske försöker sig USA på att erövra de sydvästra delarna där det svarta guldet finns.