Under tre veckor i somras fick jag möjlighet att besöka Nepal. Men det var inte främst geografin, Mount Everest — världens tak, som lockade. Nej, i Nepal pågår en stenhård klasskamp med ett folk som vill göra sig fritt från feodala, medeltida strukturer och från imperialismens vansinne. Det lilla kungadömet är mycket fattigt och ligger inklämt mellan mäktiga krafter. Indien gränsar i syd och Kina i norr. Även USA blandar sig i Nepals interna angelägenheter.
Nepals maoistiska parti utmanar denna ordning och hotar de tidigare makthavarna. I ryggen har de miljoner fattiga nepaleser som vill ha förändring. De kräver människovärdighet och medbestämmande. Det är en kamp de delar med venezuelanerna, kubanerna och alla andra folk som står upp mot imperialismen.

I november i år ska det hållas val i Nepal. Det är en del av den demokratiseringsprocess som pågår i landet. Detta efter att kungens envälde störtades under revolutionära stämningar förra året. Men kungens makt är inte helt undanröjd. För att stoppa honom från att sabotera den demokratiska processen vill maoisterna utropa republik redan innan valet. De har därför hoppat av samlingsregeringen och samlar nu till protester för sitt krav. Andra vacklar. Hur det kommer att gå och vad som kommer ske under hösten är svårt att förutse. Men det är också det som gör utveckling intressant. Inget är statiskt i Nepal.
Här hemma anses det ibland lite opassande att prata politik. Mentaliteten är ”bråka inte” och ”sköt dig själv”. I Nepal är det precis tvärtom, vilket är mycket befriande. Det diskuteras politik nästan överallt. De flesta är väl insatta i utvecklingen. Och kanske viktigast av allt – alla har en åsikt. Jag vill mena på att det är ett friskhetstecken. Att vilja, att sträva mot ett mål.
I den revolutionära process som pågår är det ungdomen som står längst fram. Ungkommunisterna har en halv miljon medlemmar. Siffran i sig är inte det viktiga. Vad som avgör är viljan att vinna och styrkan i att arbeta gemensamt. Nepaleserna har lärt sig att det lönar att organisera sig. Att det är värt att kämpa.
Varje dag är det aktiviteter runt om i landet. Strejker och demonstrationer. Arbetarna och bönderna står mot imperialisterna och rojalisterna. Skolelever protesterar mot korruption. Tryckeriarbetare mot usla arbetsvillkor. Bönder reser sig mot medeltida strukturer. De hämtar alla sin styrka ur gemenskapen och deras sammanslutning.

När man talar om utrikespolitik här hemma finns det ofta en dold känsla av att vi minsann måste lära fattiga hur de ska bete sig och agera. Jag hävdar att det är vi som har massor att lära av de folkliga resningarna i Nepal, Venezuela och Kuba. Viktigast är att våga vinna.