P1:s reporter Lars Palmgren gjorde sitt bästa för att i svensk radio få det låta som att segern var oviss. Samtidigt krossades oppositionskandidaten Manuel Rosales av 62,57% av rösterna. Inför ett hav av flaggor, sprakande fyrverkerier och jublande Venezuelaner kom Chávez ut lika rödklädd som sina anhängare på presidentpalatset Miraflores balkong. ”Leve Venezuela, leve den socialistiska revolutionen!” ropade ”El Comandante” som hans anhängare också kallar honom. Valdeltagandet var relativt högt, 74,96% vilket kan jämföras med presidentvalet i grannlandet Colombia tidigare i år då endast 45,11% röstade. Det är också ett högre valdeltagande än de tidigare presidentvalen i Venezuela . Faktum är att Chávez vann i samtliga delstater, inklusive Zulia där Rosales haft sitt starkaste fäste.

För seriösa bedömare är valutgången i Venezuela allt annat än en överraskning. Sedan Chávez tillträdde som president 1999 har han fört en politik för de fattiga. Inkomster från de enorma oljeresurser som landet besitter har bland annat använts för att utrota analfabetismen, ge gratis sjukvård till fattiga och erbjuda basvaror till rimliga priser i statliga affärer. Fattigdomen har sedan Chávez kom till makten minskat med 6,3% . Att presidenten ständigt hånar USA-imperialismen och kallar Bush för ”djävulen” gör honom inte mindre populär. Så besvärande populär att många liberaler vill kalla honom populist.

Men Venezuelas fattiga bryr sig inte det minsta om liberalernas påhopp. Man är fullt upptagna med att själva driva på i den revolutionära processen. Precis som Chávez själv sade i sitt segertal på valnatten gäller det att ta strid mot byråkratin och korruptionen som tjänar kontrarevolutionens intressen. En revolution i revolutionen som en del fattiga kallar arbetet.

Den brittiska tidningen The Guardian påpekar mycket riktigt att Chávez är den fjärde ”vänsterledaren” som vinner ett val i Latinamerika under de senaste fem veckorna . Först ut var Brasiliens Lula da Silva som följdes av Nicaraguas Daniel Ortega och Ecuadors Rafael Correa. Trots att ledarna inte utryckt att man vill driva en lika revolutionär politik som Chávez, tar man ändå tydligt ställning mot USA-imperialismen genom att forma sin egen utrikespolitik. Samtidigt rasar kampen vidare på andra håll i Latinamerika. I Colombia fortsätter kriget mellan FARC-gerillan och regeringen och i Mexico vägrar folket att godta det senaste valresultatet. Dessutom är delstaten Oaxaca i uppror och Subcomandante Marcos fortsätter sin kamp från djungeln. Argentinas president Nestor Kirchner utövar byteshandel med Venezuela och i Bolivia nationaliserar president Evo Morales landets naturtillgångar.

Latinamerika var länge USA:s egna bakgård där korrumperade regeringar lydigt följde varenda nyliberal idé från hökarna i Pentagon, IMF och Världsbanken. Nu är den tiden förbi. Istället håller regionen på att frigöra sig från USA-imperialismen och blir ett föredöme i kampen för en mer rättvis värld.

Valet i Venezuela den 3 december symboliserar inte bara den bolivarianska revolutionens förankring hos folket, utan bekräftar också att hela den politiska kartan över Latinamerika blir allt rödare. Se och lär!

Leve Venezuela, leve den socialistiska revolutionen!