Man kan undra ifall det är så det resoneras när lönerna för landstingsdirektörerna höjs dramatiskt, samtidigt som det skärs ned i alla landets landsting. Verkligheten är nog än grisigare, de svinen vill helt enkelt roffa åt sig så mycket som möjligt. Skit samma om det förvärrar för vanligt folk, strunt samma om de blir förbannade.

Samma arroganta överhetsrofferi som avslöjats i Skandia-skandalen, ligger bakom landstingsdirektörernas lönehöjningar. Det är inte konstigt att pamparna får mer och mer, i ett samhälle där girighet ses som en bra egenskap, och där stöld av offentliga pengar belönas med höga poster inom den privata sektorn när »uppdraget» (dvs att administrera EU-politiken) är fullgjort. Men det gör inte saken mindre svinig.

Enligt en undersökning av samtliga landstingsdirektörers löneutveckling som TV4-nyheterna presenterade idag, har direktörernas snittlön gått upp med 16 000 sedan år 2000. Snittlönen ligger idag på 81 045 kronor i månaden. Under samma period har undersköterskor höjt sin lön med 1 800 kronor. Alltså har chefernas löneutveckling gått nästan nio gånger snabbare. Snittlönen för landets undersköterskor är 15 960 kronor i månaden. Det betyder att landstingsdirektörerna tjänar drygt 5 gånger mer än undersköterskorna i månaden.

Man undrar genast: har direktörerna arbetat fem gånger fler timmar än undersköterskorna? Är det fem gånger så slitsamt för ryggen att arbeta som direktör med uppgift att skära ned i den offentliga ekonomin, än att arbeta som undersköterska? Är det värt fem gånger mer i månaden att glida på cocktailpartyn med näringslivets lokala toppar, än att ta hand om våra gamla och sjuka?

Medan rofferiet är allmänt bland direktörerna, så svinar somliga mer än andra. De är värda att hängas ut.

Söran Öberg i Västernorrland, Tommy Löfgren i Gävle, Ulf Markusson i Örebro, Christer Jacobsson i Kronoberg, Christer Lindman i Sörmland, Sven-Olov Karlsson i Jönköping, Jan-Åke Björklund i Västra Götaland och Jan Brithon i Västmanland har alla höjt sina månadslöner med 10 000 eller mer.

När nya direktörer tillsätts passar man på att trissa upp lönerna på det mest svinaktiga vis. När Barbro Naroskyin tillträdde som direktör i Uppsala i år höjdes tjänstens lön med nära 40 000 i månaden. Ulf Öman, direktör i Värmland från och med i år, får nära 30 000 mer i månaden än sin föregångare. Mona Boström fick 20 000 mer i månaden än sin föregångare när hon började sitt jobb som direktör för Halland. I Kalmar fick Johan Assarsson nära 20 000 mer i månaden än avträdande Bo Foss, när skiftet ägde rum 2001. Sedan dess har Assarsson ökat sin lön med ytterligare 12 000.

I Stockholm har lönen gått från 71 000 till 125 000 i månaden. När Östergötlands direktör Åke Rosandhers nya lön träder i kraft har han ökat sin månadsinkomst med över 30 000 sedan år 2000.

Landstingsdirektörernas löneutveckling är lika skandalös som Skandiadirektörernas stöld av försäkringssparares sparkronor. De förtjänar alla den vrede som de tveklöst kommer utsättas för.

Inte en krona åt dem som skär ned i landstingen!
Pengarna till vården!