Som antiimperialist är det ibland som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Vi griper gärna tag i varje halmstrå som finns och gör vårt bästa för att visa hur pass hotad imperialismen är, hur lite som nu krävs för att hela »kolossen» skall smulas sönder. Av inneboende motsättningar, av folkens kamp mot förtrycket.

Jag säger inte att det är fel att göra så, jag tror tvärt emot att det kan vara sunt att låta hoppets låga brinna även i de mörkaste tider av repression, så som idag. Utan att förlora klarsyntheten, utan att överdriva anti-imperialismens krafter, eller för den delen imperialismens svagheter, så kan det vara nödvändigt för oss att våga tro på att imperialismen inte är övermäktig. Vi måste våga tro på vår revolutionära teori, på att imperialismen inte för krig för att systemet är omåttligt starkt och ohotat, utan snarare i kris. Att vi kan föra en framgångsrik kamp mot den imperialistiska kolossen.

Vi vet hur grym imperialismen är. Även om vi inte får veta allt på nyheterna, så räcker några korta TV-inslag om dagen för att veta att saker och ting inte står rätt till i landet eller i världen. Har man ingen TV kan man alltid läsa Proletären.

*

Skämt åsido. Låt oss istället fokusera på det som det oftast inte berättas lika mycket om. På de svagheter som imperialismen faktiskt uppvisar. På motståndet. På de krafter som reser sig mot förtrycket, mot imperialismens återkolonisering, som slåss för sitt självbestämmande, för värdighet, för medicin, bröd och rent vatten.

Några sekvenser av just sådant motstånd, som faktiskt fick vara med i en nyhetssändning häromveckan har etsat sig fast. Det är från den irakiska staden al-Fallujah, där en amerikansk militärkonvoj attackerats och satts i brand. Stora militärfordon står i lågor, medan en folkhop i förgrunden jublar. "al-Fallujah besegrade amerikanerna", ropar de om och om igen. 50 meter därifrån kämpar ockupationsstyrkor med att släcka branden.

Hur lurade måste inte de amerikanska soldaterna känna sig, där de står med full mundering och släcker elden i den ofantliga hettan, som bara förvärras av lågorna. Hur bittra måste de inte känna sig gentemot Rumsfeld som utåt fortsätter hävda att det inte alls råder något gerillakrig i Irak; mot Bush som sa ¬bring em on¬ angående det irakiska motståndet; mot Cheney som lovade dem att de skulle välkomnas som befriare. På väg till Irak kan de ha drömt om att mötas som de hemvändande soldaterna efter Andra Världskriget. Istället skjuts och sprängs de ihjäl och först då jublar folket längs med gatorna.

Det finns fler exempel. New York Times rapporterade i september om en fem ton tung amerikansk lastbil som sprängdes av en hemmagjord bomb. Medan amerikanska trupper samlade ihop vrakdelarna samlades irakier och jublade över attacken. »Bönder och affärsmän, föräldrar med barn, alla reste de sina händer i luften/.../ 'Död åt Amerika' skrek irakierna, medan somliga av dem höll upp blodiga trasor från en amerikansk uniform.»

Vi vet ännu inte allt om motståndet i Irak. I förra veckans Proletären intervjuades historikern Khaled Bayomi, som gav en bild av att sunni- och shiamuslimer verkar kunna enas över religiösa gränser. Samtidigt vet vi att det ligger i USA:s intresse att spela olika grupper mot varandra. Härska genom att söndra, helt enkelt.

Hittills lyckas man inte med detta. Vi kan ta exemplet med bombdådet mot shialedaren Mohammed Baqir al-Hakim, (ledaren för Supreme Council for the Islamic Revolution in Iraq, en grupp som haft en skiftande inställning till USA och som deltar i ockupationsmaktens så kallade Governing Council), som en del källor försökte tillskriva rivaliserande shia- eller sunnigrupper, men som bara ökade vreden mot USA. Abdelziz al-Hakim, den mördades bror, slog fast det under begravningen:

»Ockupationsmakten bär huvudansvaret för det rena blod som spilldes i heliga Najaf/É/Den är huvudsakligt skyldig för allt blod som spills i Irak varje dag.»

Det är mycket möjligt att shialedaren dödades för hans rörelses inblandning i quislingstyret. Ändå var det just mot USA som ilskan riktades från hans folk. Som sagt, vi vet inte allt om motståndet än. Vad vi kan vara säkra på, är att det inte är några enskilda »motståndsmän» som endast är ute efter att sätta Saddam tillbaka till makten. Det finns centrala och regionala kommandon, det sker samordnade attacker. Det finns de som var en del av det gamla Baath-styret och det finns de som stod emot det.

I Proletärenintervjun påstod Khaled Bayomi att »motståndet samlar miljoner irakier». Detta bekräftas av källor inom det amerikanska försvarsdepartementet, som höjer varningsröster för att »vanliga irakier, som blir allt mer fientligt inställda till den amerikanska ockupationen, snart kan utgöra den mest betydande fienden».

*

Det irakiska folket är dock inte ensamt i att obstruera ockupationen, även hemmaopinionen sätter käppar i hjulet för hökarna i Washington. Inte på så sätt att det amerikanska folket enat sig bakom ett krigsmotstånd, och inte heller på så sätt att de förvisso stora demonstrationerna för en vecka sedan på allvar skulle påverka vad som beslutas i Vita Huset och Pentagon. Men väl så att den ekonomiska krisen på hemmaplan sättar trånga ramar för vad presidenten kan göra utomlands, åtminstone om han vill återväljas om ett år. Och denna del av frågan skall inte underskattas. Den amerikanska borgarklassen har tjänat enorma summor på Bush-administrationen, som varit den mest kapitalvänliga sedan Reagan.

Vi har sett flera stora företagsskandaler de senaste åren, med Enron och WorldCom i spetsen, där trådar gått ända in i Vita Huset. En del bedömare pekar på att förödande skandaler kommer avslöjas om höktyranniet i Washington faller nästa år. Bush måste vinna, så enkelt är det. Denna faktor är mycket viktig i utrikespolitiken. Man vill för allt i världen dölja vad som egentligen sker i Irak. Även om lagen funnits tidigare, har man först nu gjort allvar av förbudet för medier att fotografera eller filma döda amerikanska soldater vid hemkomsten till USA. Det är ett sorts krig om opinionen, och det är inte alldeles enkelt att vinna. En sorts andra front kan man kanske säga. Demokraterna spelar inte med som efter 11 september, utan spär på missnöjet för att vinna mark inför presidentvalet nästa år.

Medan Bush säger "bring 'em on" säger familjer till Irakstationerade soldater »bring 'em home!». De som hade trott att Rumsfeld visste vad han pratade om när han utlovade ett kort, kliniskt krig som skulle "befria, inte ockupera", börjar nu vända sin vrede mot honom och andra ansvariga.

»Frustrationen blev nyligen så omfattande vid militärbasen Fort Stewart (Ga.) att en överste vid ett möte med 800 makar, mestadels fruar, tvingades få eskort därifrån», rapporterade New York Times 4 juli. »De grät, ropade och skrek efter att få hem sina makar», sa en ansvarig på basen.

Det är absolut inte opportunt för presidentadministrationen att hela tiden kräva mer och mer pengar och styrkor till ett krig vars legitimitet fler och fler ifrågasätter. I veckan höll president Bush presskonferens. Förutom att framhålla sitt eget ledarskap som en garant för fred och säkerhet i världen, så lyckades han också klämma ur sig den enastående nyheten att det nog inte är något problem med de amerikanska väljarna, eftersom de säkert kan »skilja mellan verklighet och politik». Jo, han sa faktiskt så, ordagrant. Man kan skratta åt det, men uttalandet är ganska desperat. Verkligheten är ju att det irakiska motståndet är något som man måste brottas med. Verkligheten är att i takt med att motståndet ökar så måste även den amerikanska repressionen öka. Verkligheten är sedan att detta i sin tur förstärker motståndet ytterligare, vilket kräver än mer resurser från USA. Problemet för Bush är ju just att denna verklighet börjar få inhemska politiska konsekvenser nu. För man kan ju inte skilja på verkligheten och politiken.

*

USA är nu indraget i ett svårvunnet krig, ett typ av krig mellan en konventionell armé och gerillakrigare, som konventionella arméer har svårt att vinna. Det finns mycket siffror fram och tillbaka, men den amerikanska kongressens budgetkontor har slagit fast att USA, med det nödvändiga rotationssystem man har på sina trupper absolut inte kan upprätthålla den stora styrka man för närvarande har i landet, om man samtidigt vill klara sina »uppdrag» på andra håll i världen. Soldaterna måste helt enkelt hem och vila efter en viss tid i det irakiska infernot.

De har ockuperat landet, men de kan inte erövra det lugn och den stabilitet de måste ha i Irak för att själva syftet med ockupationen skall förverkligas, det vill säga att oljeprofiterna skall garanteras. Fienden finns överallt och ingenstans. Soldater har vittnat om att samma personer som de skakade hand med en dag skjuter på dem dagen efter. Moralen är i botten, man är kanonmat i en ockupation som är byggd på lögner. Man är soldater i en armé som förlorat initiativet på slagfältet, man är omringade av ett fientligt folk som vill kasta ut en och själv vill man bara hem. Det kommer rapporter om självmord, och om soldater som skjuter sig för att få åka hem. En del dör på kuppen, till exempel har det skrivits om en soldat som råkade förstöra en artär när han sköt sig i benet. Soldater betalar dyra pengar i norra Irak för att smugglas över den turkiska gränsen, bort från kriget.

Det är viktigt att slå fast att Irak inte bara är Irak. Motståndet mot den amerikanska ockupationen har betydelse för andra länder, och är en angelägenhet för folkens kamp i hela regionen. Så länge irakierna kämpar mot USA, ständigt skickar hem amerikaner i liksäckar och skapar ett svart hål som suger upp amerikanska dollar och militära resurser, kan USA knappast gå vidare och starta krig mot något annat land.

Vår politiska uppgift som anti-imperialister är att till hundra procent försvara motståndet. Delar av vårens anti-krigsrörelse försöker nu politiskt beröva det irakiska folket dess rätt att med alla till buds stående medel kämpa tillbaka ockupationsmakten. Vi står kanske inför samma läge som under Vietnamkriget, då VPK reste parollen »fred i Vietnam». Precis som vi kommunister då stod upp för FNL och det väpnade motståndet mot USA, måste vi nu hävda irakiernas rätt att attackera ockupanterna och driva dem på flykt.

I takt med att det irakiska motståndet ökar, kan vi räkna med att kanske framförallt de syriska och iranska folken andas lättare. Även för palestinierna gäller det att förhålla sig till den amerikanska ockupationen. De har nu inte bara Israel att slåss mot, USA-imperialismens intrång i Irak är även den en skriande fiende, som sätter extra tryck på palestinierna.

*

Detta ser förstås Israel till att utnyttja. Sedan de politiska försöken att kuva Intifadan med den så kallade vägkartan för fred föll samman, har man åter gått över till allt mer brutal militär repression. Byggandet av den förhatliga muren runt Västbanken, med USA:s numera uttalade stöd, de ökade intrången i Gaza, det systematiska mördandet av palestinska politiker och organisatörer. Raden av förbrytelser från den sionistiska våldsmakten som tvingar fram palestinskt motstånd kan göras hur lång som helst. Israel utgör ett reellt hot mot hela Mellanöstern. Kaxiga av USA:s ockupation av Irak så sätts endast amerikanska militärstrategiska begränsningar för Israels agerande. Just nu ryms uppenbarligen attacker mot Syrien och hot med kärnvapenbestyckade u-båtar inom dessa begränsningar.

Ni förstår att det palestinska motståndet i sådana sammanhang, precis som det irakiska, har konsekvenser för mer än bara palestinierna själva.

Det finns ljus i det sionistiska mörkret. Vägkartan hade som syfte att krossa det palestinska motståndet, men planen lyckades inte. I stort sett varje dag skjuts raketer mot israeliska mål. Vi får mest höra om de spektakulära självmordsattackerna, men det ger inte en klar bild av det palestinska motståndet. Syftet med att mestadels berätta om dessa, är att porträttera den palestinska kampen som hänsynslös och endast riktad mot "civila" israeliska mål. När SVT:s program Debatt nyligen skulle ta upp Palestina-frågan var det just självmordsbombarna man debatterade. Vad är det för utgångspunkt i en debatt? Vem tjänar på den?

Det är också mycket positivt att de palestinska motståndsrörelserna lyckades upprätthålla sin enighet när Israel och USA, genom quislingen Abu Mazen, försökte så splittring, eventuellt till och med inbördeskrig mellan den palestinska myndigheten och motståndsrörelserna.

PFLP:s fängslade generalsekreterare Ahmad Saadat författade i slutet av september ett längre uttalande, där han resonerar om vad Intifadan åstadkommit efter tre år och vilken väg den måste välja framåt. Den centrala frågan är om de framgångar som Intifadan nått har varit värda det fruktansvärda förtryck som det palestinska folket utsatts för. Det kan vara värt att presentera de punkter Saadat tar upp, som lite av en motvikt mot det desperata läge som den palestinska kampen annars verkar befinna sig i.

För det första ser han FN-resolution nummer 1397, som slår fast den självständiga palestinska staten som en odiskutabel rätt, som ett direkt resultat av upproret. För det andra har Intifadan lyckats fördjupa krisen i fiendens läger till en nivå som den »israeliska staten» aldrig förr upplevt. Denna kris har tagit politiska, ekonomiska och militära uttryck. För det tredje, skriver Saadat, visar statistiken på ett minskat ökande av bosättare, samtidigt som den israeliska turistindustrin gått miste om miljarder dollar. Bosättarna lever i en ihållande skräck och panik. Till sist slår Ahmad Saadat fast att Intifadans största bedrift är att den återfött en palestinsk enighet om nationella mål. Intifadan har ännu inte nått sina mål, och det är därmed inte dags att summera politiska framgångar av den ännu. Det är därför vägkartan såg ut som den gjorde, upproret har ännu inte tvingat Israel till den punkt där man måste göra avkall. Vägen framåt är byggandet av organisatorisk infrastruktur och ett kampvilligt ledarskap för upproret.

Samtidigt måste man finna en väg som sammanfogar det folkliga upproret med det väpnade motståndet. Den obalans som finns mellan dessa faktorer, menar Ahmad Saadat att man kan skylla dels på den sionistiska militärmaskinen, men också på avsaknaden av program och planer för upproret, som kan foga samman alla delar av det palestinska samhället i ett samlat agerande.

Att Intifadan har lång väg att gå innebär förstås bara att vi måste stödja den mer. Det är möjligt att vi skulle vilja se ett annorlunda palestinskt motstånd. Ett politiskt lett motstånd som samlade hela folket bakom politiska paroller. Nu är det inte riktigt på det viset, och vi får finna oss i det. Faktum är att varje form av palestinskt motstånd som hindrar Israel från att uppnå sitt mål att fullständigt driva bort det palestinska folket, är ett motstånd som vi skall stödja. Varje attack mot ockupationsmakten, oavsett om det är i Israel eller Irak, är ett motstånd som erbjuder hopp om en värld bortom ockupation och imperialistisk aggression. Ett sådant motstånd kräver vår solidaritet.

Den mest skriande uppgiften för oss med tanke på detta är förstås att fortsätta med kampanjen för bojkott av israeliska varor. Det blir mer och mer tydligt att Israel måste isoleras. Vi kan själva som konsumenter sätta kraft bakom de formella fördömanden som riktas mot Israel i FN.

*

Vi har ofta slagit fast att det är nödvändigt för tredje världens nationer att bryta med imperialismen och istället föra en nationellt inriktad politik. Att bygga upp en ekonomi och en produktion som är anpassad efter de egna behoven, istället för råvaruexport till väst. Vi ser just nu flera exempel på länder som gör just detta, som gör att de socialistiska länderna inte längre är lika ensamma och isolerade i sin trots gentemot imperialismen.

Framförallt kanske sedan den misslyckade kuppen mot Chávez våren 2002, har våra blickar åter riktats mot Latinamerika. Som en kontinent som står på gränsen till att explodera i uppror. Vars explosion kanske redan satt igång, men som fortfarande har lång väg att gå. En hel kontinent där folken i nästan varje land utmanar USA-imperialismen och nyliberalismens politik och murbräckare i IMF och Världsbanken.

Det är revolutionära processer där folket genom organisering och kamp tar över makten, driver ut USA-imperialismen och för en inte bara nationellt inriktad politik, utan en progressiv politik som utmanar den inhemska borgarklassen vilken på alla sätt är fullkomligt intrasslad i USA-imperialismens nät. I Venezuela har man kommit långt, i Bolivia är man ännu i startgroparna av något som kan bli nästa stora uppror.

Och upprorskampen som folket för i Venezuela och Bolivia, är en kamp inte bara för sin egen befrielse, utan också en kamp som utmanar imperialismen som system. En kamp som i Bolivia kastar ut amerikanska företag, samma företag som håvar hem profiter i Irak. En kamp som har internationella ambitioner och som knyter kontakter med andra länders kamp. Det är en revolutionär process som når enastående framgångar. Som slår tillbaka CIA-kupper, som mobiliserar folket i en omfattning i en väldig omfattning, som slår undan USA:s smutsiga tassar från avgörande oljeresurser samtidigt som USA är så desperat efter denna olja att man startar krig på andra sidan jorden för den.

När Chávez återvände till presidentpalatset i Caracas, Miraflores, efter att kuppen mot honom misslyckats, sa han till en av sina medarbetare att »folket har skapat historia». Och det är precis vad folket gör över hela världen.

*

Kampen för socialismen är som vi vet en av de avgörande punkterna i kampen mot imperialismen. Utan den så erbjuds inte alternativ, åtminstone inga verkliga, inga som utmanar imperialismen eller är farliga för existensen av densamma. Det är som ni förstår vår uppgift att ta på oss ansvaret för detta. För att kampen för socialismen blir en självklar den i antiimperialismen. Ingen annan kan eller vill.

Här är det förstås mycket viktigt att också försvara de socialistiska ländernas självständighet och rätt att forma sina samhällen som de vill. Vi vet hur USA genomför påtryckningar på norra Korea, som man ser som en del av »ondskans axelmakter». Vi vet allt för väl om de terrorbrott som USA gör sig skyldigt till mot Kuba.

Försvaret av de hotade socialistiska staterna är också en nödvändig uppgift för oss. Denna uppgift blir inte mindre för att socialismens krafter för närvarande är relativt svaga i världen, tvärt om.

*

Låt mig knyta tillbaka till början. Vi vill som sagt ofta se imperialismens problem och kanske ibland blunda för dess styrka. Det är förstås mycket farligt och oriktigt. Som marxister måste vi givetvis se båda sidor av motsättningen för att förstå den, för att kunna analysera och dra slutsatser. Jag tror dock att imperialismens styrkor visat upp sig i sin fulla svinighet och brutalitet under året, och jag hoppas att mitt fokus på motståndets styrka inte ger en alltför skev bild av situationen.

Problemen hopar sig och USA är som sagt i ett mycket desperat läge. Irak riskerar att förvandlas från en strategisk vinst till en strategisk förlust, om man inte sköter sina kort rätt. Man spelar ett högt spel, och just nu är läget känsligt. Det är fullt möjligt att man klarar sig ur situationen, men det kan också gå väldigt illa.

Vi får inte vaggas in i en falsk feststämning och sedan överraskas om USA inte bara reder ut stormen, utan dessutom vinner fler strategiska vinster på vägen. Mycket kan hända som kan spela in, till exempel kan det irakiska motståndet minska i omfattning. Kanske lyckas man få igång den irakiska oljeproduktionen. Kanske kan CIA återigen döda hoppet i Latinamerika. Det vet vi inte, men vad vi vet är att man hittills inte lyckats alls med vad man sagt sig vilja göra.

Jag tror vi måste våga tro på att läget är trängt för USA. Att en militaristisk världsordning som den vi lever under kan skjuta iväg hur många raketer den vill, om den står på en ekonomisk bas som är svag kommer den ändå att falla för trycket från världens folk. I det imperialistiska mörkret är det nödvändigt att vi tänder det ljuset.

I häftet Globalisering/Imperialism gör författarna en genomgång av vilka fiender som imperialismen skapar sig, vilket motstånd våldets världsmakt och kapitalets nyliberala framfart tvingar fram. Jag tror det är på sin plats med en uppdatering av denna redovisning.

- Från de kämpande bilarbetarna på Ford i Belgien, som slåss för sina jobb och sin värdighet när monopolkapitalismens fula ansikte åter visar sig, till de svenska arbetare som förlorade jobbet när Volvo skar ned i Göteborg och flyttade produktion till just Belgien.

- Från Iraks kämpande befolkning, som förnedras under USA-ockupationens cowboy-boot och som nu gör uppror mot den, till alla latinamerikaner som rest sig från förödmjukelsen och nu skapar ett nytt liv, ett nytt samhälle och förverkligar nya drömmar.

- Från Kuba, Demokratiska Folkrepubliken Korea och Vietnam, till alla de länder och folk som har lidit oerhört efter att kapitalismen trängt in i det forna socialistiska blocket.

- Från de elva miljoner italienare som nyligen strejkade mot försämringar av pensionssystemet, till alla de palestinska generationer som tvingats leva sina liv på flykt, och som inte vill något hellre än att få åldras i sitt hemland.

- Från vårt nej till EMU och till fortsatt ökad exploatering av det svenska folket i nyliberalismens namn, som genast fick svallvågar ut över Europa, till det nej till fortsatt exploatering som den fattiga världen manifesterade vid WTO-mötet i Cancun i höst, när man enade sig mot de imperialistiska moderländerna, som skamset fick se sig berövade ännu en seger.

Och så vidare. Ständigt vidare, tills den dag då vi alla gemensamt vält den här »kolossen» över ända.