Överallt i gatubilden talar man om för oss vad vi måste konsumera för att vara lyckliga. Halvnakna anorektiska sjuttonåriga tjejer får sätta normen för hur en kvinna ska se ut, någon solariestekt gymtorsk berättar för oss snubbar hur vi måste se ut för att vara lyckliga. Allt det här sker i vårat gemensamma offentliga rum, det offentliga rum som bör vara till för alla medborgare men som tyvärr är reserverat för dom som har råd att synas.

När människor genom olika former av gatukonst sätter sin egen prägel på staden kallas det skadegörelse och kan leda till fängelse. När företagen bombarderar våra städer med reklam som hjärntvättar oss att konsumera, sätter en ouppnåelig norm för hur vi ska se ut med allt fler fall av ätstörningar hos unga tjejer som konsekvens, då är det fullt legalt. Kapitalismens lysande logik!

Gatukonst är alltså ett samlingsnamn för otillåten utsmyckning av det offentliga rummet, som t ex stickers, tags, graffiti, broderier på busssäten med mera. Men vad är det egentligen som borde vara otillåtet,? Medborgares utsmyckning av sin egen stad? Eller företags reklambombardemang med ovan nämnda konsekvenser?

Den här intressanta frågeställningen diskuteras i filmen »Rätten till staden» av Kolbjörn Guwallius. I filmen får man träffa en rad olika gatukonstnärer som berättar om sin konst och syn på det offentliga rummet. Olika konstvetare, stadsplanerare och representanter för reklambranschen ger sin syn på samma ämne.

Vad man definierar som konst och inte är väldigt individuellt, smaken är som baken. Det viktiga med gatukonsten är dock att den sätter fokus på en viktig fråga. Vem/vilka tillhör det offentliga utrymmet? Ett fåtal som har råd att synas eller alla medborgarna?