Gripandet ställer faktiskt en del saker på sin spets för USA. Kriget handlade ju inte om att största Saddam, inte officiellt, inte enligt vad Blair och Bush sa för att motivera invasionen i våras. Det var Iraks hot mot omvärlden, materialiserat i massförstörelsevapen, som kriget motiverades med. När utrikesminister Powell var i FN för att motivera kriget var det inte satellitbilder på Saddam glidandes omkring i strumplästen i sina palats som visades, utan fåniga »bevis» på att Irak hade mobila fabriker för massförstörelsevapen.

Inga vapen har funnits, och det är just därför som USA arrangerade det propagandajippo som uppvisandet av den gripne Saddam utgjorde. Den forne irakiske ledaren visades upp inför världen, tänkbart drogad, smutsig och med långt skägg. Det var som en modern version av hur blivande offer visades upp i den antika Rom, innan de skickades till slakt. Man behövde en »seger». Något som kanske kunde höja moralen hos de amerikanska soldaterna, som är körd i botten. Något som kunde ge president Bush en knuff i ryggen i opinionssiffrorna inför presidentvalet nästa år.

Vi har ingen anledning att tro på den version av gripandet som USA spritt. Det mesta tyder på att de amerikanska trupperna snarare än att ha tagit »hjälp» av kurdiska specialstyrkor från partiet PUK, var helt beroende av dessa för gripandet. Ja, faktumet att PUK-ledare gick ut i iransk media och sade sig ha gripit Saddam, dagen innan gripandet gjordes officiellt av Paul Bremer, säger en del. Troligtvis tillkallades amerikanska trupper först efter att PUK redan funnit Hussein.

Vi ska heller inte tro för en sekund att allt som kommer ut i massmedia om Saddam inte kommer att vara ren propaganda, regisserat och censurerat av CIA för att tjäna ockupationens syften. Att all information från förhören av Hussein kommer gå via CIA har försvarsminister Donald Rumsfeld själv konstaterat.

USA kan inte ha en normal rättegång mot Saddam, det vore en omöjlighet. Han skulle då kunna avslöja inför världen hur USA hjälpte honom under hela 80-talet. Vad vi att kommer få se är ren teater. Troligtvis kommer den fars som utspelar sig i Haag, där den förre jugoslaviske ledaren Milosevic står åtalad, att blekna i jämförelse med den kommande domstolsparodin. Inte minst med tanke på att det inte finns något fungerande rättssystem i det irakiska kaoset. USA säger att Saddam ska ställas inför rätta i Irak. Vem ska då åtala honom? Ska den illegala ockupationens nickedocka Chalabi, som är dömd för sina finansiella brott, påstås ha juridisk legitimitet?

Låt dem spela upp sin teater, den kan inte hindra faktum: det har inte hittats några massförstörelsevapen i Irak. USA ljög inför kriget. Invasionen var orättfärdig.

Motståndet kommer stärkas
»Experter» har efter gripandet av den forne irakiske ledaren hävdat att motståndet mot ockupationen kommer att dämpas. Två huvudargument har varit att motståndet har förlorat en symbol för sin kamp, samt att irakier nu kommer våga stötta ockupationsmakten, eftersom rädslan för att Saddam skall återvända till makten är borta.

Båda argumenten är löjliga, och kan enkelt avfärdas som samma typ av önsketänkande från krigets och ockupationens försvarare, som att irakierna skulle jubla ut med gatorna när den amerikanska invasionsarmén rullade in med sina tanks.

Saddam var ingen symbol för motståndet. Om han hade något inflytande över det, var det snarare negativt. Argumentet att irakier nu skulle våga samarbeta med amerikanerna utgår ifrån tanken att det irakiska folket är positivt inställt till ockupanterna, vilket förstås är oriktigt. Sanningen är att ockupanterna inte är välkomna. De hyllas inte utmed gatorna, de sprängs och beskjuts.

Betydligt mer sannolikt är därmed att just de krafter som tidigare varit rädda för att Saddam skulle kunna återkomma till makten, nu vågar göra motstånd mot USA, i vetskap om att den gamle tyrannen inte längre är ett hot mot dem.

Den amerikanske senatorn Jay Rockefeller sa ett par sanningens ord efter Saddams gripande. »Med tanke på platsen och de omständigheter som rådde vid gripandet, är det givet att Saddam inte ledde motståndet, och att han hade ytterst liten kontroll eller inflytande över det. Det är betydelsefullt och tråkigt, eftersom det innebär att motståndsmännen inte slåss för Saddam, utan att de slåss mot USA.»

Enad motståndsfront
Samma dag som gripandet gjordes offentligt inför världen, då kolonialherren Paul Bremer konstaterade att "we got him", satt statsminister Göran Persson i TV:s Agenda och kommenterade händelsen. När han ombads att definiera det irakiska motståndet valde han som första ord »okoordinerat».

Ett sådant uttalande är förstås vilseledande. Det krävs inte mycket för att pussla ihop de ledtrådar som det irakiska motståndet ger oss, och för att med dem som hjälp se en tydlig inriktning och fokusering på, och därmed koordinering av, de irakiska attackerna. Ett tag i början av hösten fokuserades attacker mot ockupationsmaktens infrastruktur. Sedan riktades attackerna mot de internationella institutioner och organisationer som samarbetar med ockupationsmakten (FN, Röda Korset etc). Ett tag dödades amerikanska soldater på löpande band, innan mer ansträngningar lades på soldater och andra från de länder som allierat sig med USA i ockupationen av landet. Just nu ser vi en tydlig fokusering på attacker mot de irakier, framför allt poliser, som likt quislingar anslutit sig till ockupationsmakten.

Sådana skiften av fokus kan inte äga rum utan någon form av samordning och kontakt mellan de olika motståndsgrupperna, som beräknas vara minst 15 till antalet.

Jabbar al Kubaysi, ledaren för gruppen Iraqi Patriotic Alliance, lät i veckan som gick meddela att utropandet av en enad motståndsfront bestående av ett flertal av motståndsgrupperna bara är några veckor iväg. Ett program för fronten håller på att slutföras, som kommer bygga på följande fem punkter:

1. Irak ska befrias från ockupationen, och alla utländska trupper, oavsett om de befinner sig i landet på FN-mandat, ska lämna det.
2. Varje organ som etableras av ockupationsstyret, mer specifikt det av Paul Bremer upprättade så kallade Styrande Rådet, är illegitimt och bekämpat.
3. Samarbete med ockupanterna är förbjudet. Poliser och andra som arbetar med ockupanterna kommer att få förfrågan att sluta med detta.
4. De angloamerikanska angriparna ska betala för all reparation av landet.
5. Motståndsfronten strävar efter att etablera en demokratisk regering.

Om det stämmer som Jabbar al Kubaysi påstår, är det förstås en stor framgång för motståndsrörelsen. Samtidigt är det en naturlig utveckling, inte minst nu när Saddam är ute ur bilden. Den forna motsättningen mellan Saddamlojala och regimfientliga kommer än mer hamna i bakgrunden jämfört med motsättningen mellan det irakiska folket och de ockupanter som förtrycker det.

Motståndet är rättfärdigt
Det måste än en gång slås fast att de som i massmedia kallas »terrorister», i själva verket för ett legitimt motstånd mot ett kolonialt styre. I en insändare i Sydsvenska Dagbladet i december, hävdar en medlem i Liberala Ungdomsförbundet att det irakiska motståndet bryter mot internationella lagar eftersom de inte har sina vapen synliga när de utför sina attacker.

Man upphör aldrig att häpnas över hur tafatta krigshetsarna och USA-vännerna kan vara i sina argument.

Det irakiska folket är utsatt för en olaglig ockupation. Man har koloniserats av främmande makt och har ingen anledning att följa "internationell rätt". Vad har denna rätt betytt för det irakiska folket? Hur har den hjälpt det? Stoppade internationell rätt sanktionerna, och det folkmord som de innebar? Hindrade internationella regler invasionen av Irak i våras?

Invasionen satte all internationell rätt ur spel. Det irakiska motståndet har ingen moralisk eller annan anledning att följa den.

New York Times skrev den 7 december: »Medan gerillakriget mot de irakiska motståndsmännen fortsätter att intensifieras, har amerikanska soldater börjat slå in (wrap up) hela byar i taggtråd. Vid utvalda tillfällen har amerikanska soldater förstört byggnader som misstänkts ha använts av irakiska motståndare. De har börjat fängsla släktingar till misstänkta gerillamän för att pressa dessa att lämna över sig.»

De brott som ockupationsmakten gör sig skyldig till går inte att sammanfatta i en sådan här artikel. Det räcker att dagligen följa rapporterna från Irak för att få en klar bild.

Vem kan i en sådan här situation förvånas av att hatet mot USA ökar? Vem, förutom »experter» i TV-sofforna, kan påstå att motståndet nu kommer minska bara för att Saddam gripits, samtidigt som förtrycket av irakierna blir värre för varje dag som går?

Inför 2004
För ett år sedan väntade världen på det amerikanska anfallet. USA:s armé kraftsamlade, spände sina muskler och skröt arrogant om hur man skulle klara sig utan NATO:s, EU:s eller FN:s medverkan.

Tänk så mycket som kan hända på ett år. Nu befinner man sig i ett irakiskt inferno. De länder som lovat trupper ändrar sig när de inser att de kommer att dödas precis som de amerikanska soldaterna dödas. Man har sedan länge förlorat allt initiativ i kriget, för det pågår fortfarande ett sådant. Det är det irakiska motståndet som bestämmer när och var det sker attacker. Veteraner inom den amerikanska militären vittnar en efter en om att de aldrig sett amerikanska trupper så »uttänjda» (stretched thin) som nu. Det finns inte trupper så det räcker. Istället tvingas man öka förtrycket mot den irakiska civilbefolkningen, ungefär så som New York Times beskrev ovan, vilket ökar hatet och motståndet mot dem än mer.

Själva syftet med ockupationen, att säkra den irakiska oljan till amerikanska oljebolag, hindras från att uppfyllas eftersom oljepipelines ständigt sprängs av motståndet.

De enda amerikaner som jublar just nu är de storbolag, som Halliburton, som redan kammar hem enorma profiter på ockupationen. Den amerikanska glädjen från gripandet av Saddam dränks snabbt av den olja som sprutar ut ur sprängda pipelines.