Terrorattacker av det här slaget ger ökat spelutrymme för reaktionens och de härskande klassernas propaganda och krav på vedergällning. Med terrorn som undanflykt ges imperialismen tillfället att ytterligare flytta fram sina positioner.

I ett politiskt sammanhang spelar därför terrordåd som dessa alltid en reaktionär roll. Imperialismen ropar nu på vedergällning och vedergällning kommer att riktas mot alla som mer eller mindre godtyckligt utses som syndabockar. Reaktionen tar tragedin som förevändning för att flytta fram de positioner som flyttades fram redan efter 11 september 2001. Tragedier som den i London skall förhindras genom ytterligare steg på den väg som utlöste den, menar experterna. Det är givetvis en återvändsgränd. Förtryck föder motstånd, men förtryck föder också desperation och fanatism, en grogrund för terrorism.

Den som verkligen vill bekämpa terrorism måste bekämpa förtrycket i världen, det politiska, där imperialismen anförd av USA och Storbritannien ger sig själv rätten att med våld påtvinga hela världen sina diktat, och det ekonomiska och sociala, där klyftorna mellan fattiga och rika bara ökar. Terrorismen måste sättas in i ett socialt och politiskt sammanhang.

Sedan George W Bush och Tony Blair proklamerade kriget mot terrorismen hösten 2001, har 100 000-tals människor dödats, de allra flesta lika oskyldiga som de som dött i London. För inte är en massakrerad afghansk, irakisk eller palestinsk bonde mindre oskyldig än en engelsk tunnelbaneresenär.

Den brittiska parlamentsledamoten George Galloway säger idag i ett uttalande att han och den brittiska underrättelsetjänsten länge sagt att Blairs uppslutning bakom Bush i Irakkriget utsätter britterna för stora risker och gör världen mera osäker. Tragiskt nog, skriver Galloway, har Londonborna nu tvingats betala priset för att Tony Blair ignorerat dessa varningar. Han uppmanar också sin regering att nu skydda sitt och andra folk från att skadas genom att avsluta ockupationen i Irak och på så sätt minska våldet i världen.

Galloways uttalande pekar på att den som vill ha minsta trovärdighet i kampen mot terrorismen inte kan nöja sig med att fördöma dåd som det i London, utan måste lika hårt fördöma den statsterrorism som utövas av länder som USA, Storbritannien och Israel. Därav blir slutsatsen att det enda som verkligen kan bekämpa terrorismen, både på kort och på lång sikt är ett slut på USA:s och Storbritanniens krigspolitik. Samt mer demokrati; inte mindre.

Att krafter i Sverige nu efterlyser »krafttag mot terrorn» - vilket betyder mer resurser till SÄPO, upprivna Ådalslagar och mer politiskt stöd till USA: s krig - gör naturligtvis inte saken bättre. Förslag om att sätta in militär trupp i Sverige för att lösa polisiära frågor kommer troligtvis nu också att läggas fram av socialdemokraterna i riksdagen i höst. Men frågan är vad stridsvagnar och JAS-plan hade kunnat göra för att hindra attackerna i London?

Samtidigt som vi fördömer terrorattentaten i London fördömer vi därför också och lika kraftfullt den reaktion som nu tar dessa attentat till intäkt för terroristiska attacker mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Är det inte snarare så att Sverige för att skapa en säkrare värld och minska våldet i världen bör återkalla den trupp vi har i det av USA härtagna Afghanistan, bör verka för verklig självständighet för tredje världens länder och att folkrätten efterlevs?

Men istället följer nu en reaktionär uppmarsch i terrorismens spår. Det är den funktion terrorismen fyllt i alla tider och det är därför marxister alltid tagit avstånd från den.