I rapporten konstaterar man att personer som inte har två föräldrar som är födda i Sverige oftare är misstänkta för brott. Personer som är födda i Sverige riskerar att begå brott en och en halv gånger oftare än "svenskar" och för dem som är födda i utlandet är siffran lite drygt två gånger.
Men det finns ett flertal faktorer som förklarar skillnaden, såsom polisens benägenhet att oftare misstänka personer som inte ser "svenska" ut, brottsoffrets högre benägenhet att anmäla personer som ser "utländska" ut, diskrimineringen och segregationen i det svenska samhället som skapar en underklass som stängs ute och som därför tenderar att begå fler brott etc. Listan skulle kunna göras hur lång som helst, för vi bör inte som Rojas förklara brottslighet utifrån ras eller kulturella skillnader utan i stället se på hur samhället fungerar.

Om man skapar fattiga segregerade områden där invånarna stängs ute från arbetsmarknaden och från alla former av samhällelig gemenskap så är det troligt att brottsligheten ökar -– oavsett om det är svenskar eller "invandrare" som bor där. Detta visas också av konstaterandet i rapporten att personer vars familj haft socialbidrag löper drygt sex gånger högre risk att begå brott jämfört med personer som inte fått socialbidrag. Denna faktor visar alltså mycket större förklaringsvärde än personernas etniska bakgrund.

Folkpartiet har framförallt velat lyfta fram våldtäktsfall som något som skulle visa de kulturella orsakerna till brottslighet. Resonemanget ser ut ungefär så här: eftersom invandrare är muslimer och muslimer har dålig kvinnosyn så våldtar invandrare oftare än andra. Om folkpartiet enbart är dumma eller om de har politiska baktankar med sina påhopp är svårt att säga, men allt talar mot deras tolkning. Alla undersökningar som gjorts på området visar nämligen att det bara är en liten minoritet av alla våldtäktsfall som anmäls och av dessa fall är det ännu färre fall där det finns en misstänkt gärningsman. Eniga undersökningar visar dessutom att anmälningsbenägenheten hos våldtäktsoffret ökar om gärningsmannen hade "utländskt" utseende. De här omständigheterna gör det omöjligt att säga något om hur många av dem som våldtar som i själva verket har utländsk härkomst.

Det finns ytterligare en faktor som visar det löjliga med högerns tal om kulturella skillnader. De flesta invandrare som begår brott kommer från de nordiska länderna, och den enskilt största gruppen som begår brott i Sverige, bortsett från svenskar själva då förstås, är finländare. Men troligtvis är de inte dessa invandrare som folkpartiet syftar på.

Frågan måste också ställas huruvida man överhuvudtagtet ska göra undersökningar av det här slaget. I rapporten sätts svensken som norm och en mycket heterogen grupp människor som benämns invandrare ställs mot normen. På så vis så framställs den grupp av svenskar som ändå inte räknas som "riktiga" svenskar (det vill säga de som är födda utomlands eller som har en eller två föräldrar som är födda utomlands) som en avvikelse.

Det finns också uppenbara risker för att rapporten bekräftar samhällets och kanske framförallt polisens diskriminerande behandling av personer med utländsk bakgrund, så att ännu fler kommer att granskas, kontrolleras och misstänkas utan någon egentlig grund i framtiden. Rapporten blir i sådana fall som en slags självuppfyllande profetia.

Samtidigt har högerexterma grupper och andra länge diskuterat invandrare och brottslighet för att försöka vinna poäng som bygger på fördomar istället för siffror. För den som läser hela rapporten blir det tydligt att deras poänger är felaktiga eftersom den framhäver de orsaker som kan leda till brottslighet. Om dessa orsaker, såsom fattigdom och utanförskap, sätts i fokus i debatten och detta leder till en politik som satsar på förorterna bland annat genom mer pengar till skolor, vården och omsorgen och om alla erbjuds riktiga jobb så kanske rapporten ändå har uppfyllt ett syfte.