Publicerat den 12 januari 2006
För någon vecka sedan avslutades vänsterpartiets kongress, och som väntat rapporterar media om hur partivänstern stärkte sitt grepp och om att vänsterpartiet är "utopiska" med sin valplattform som kräver 200 000 fler jobb.
Dessutom hävdar media att Ohly och partiledningen angripit »förnyarna» (läs partihögern) hårt. Den verkliga bilden är egentligen något annat. Det var en enig kongress som till absolut majoritet slöt upp bakom Ohly och partiledningen, vilket innebär en uppslutning kring kompromissviljan och ambitionen att ingå regeringssamarbete med socialdemokratin. I den meningen är bråken inom vänsterpartiet överdrivna av media. Alla är överens om att det parlamentariska arbetet ska vägleda partiet, oavsett vad kongresserna beslutar om.
Vänsterpartiets valplattform innehåller många bra och fullt genomförbara krav, oavsett vad massmedia, och de övriga partierna säger om "ofinansierade" förslag. En av de främsta kritikerna mot valplattformen är Lars Bäckström, vänsterpartiets ekonomiske talesman, som har räknat ut att 200000 nya jobb skulle kosta mellan 45,1 och 54,5 miljarder, beroende på hur många av de nyanställda som hämtas från de arbetslösa eller andra jobb. Pengarna finns, utan tvekan. Börsföretagen betalar i år ut 150 miljarder i utdelning till aktieägarna och beräknar till nästa år att höja denna summa till 170 miljarder.
Felet med vänsterpartiets vallöften är inte att de är orealistiska att genomföra, utan att det är orealistiskt att vänsterpartiet genomför dem. Det blir bara tomma ord när de kommer från ett parti som har kompromisser med socialdemokratiska regeringen som övergripande mål. År efter år har vänsterpartiets budgetförhandlare skrivit under på den offentliga sektorns minskning av BNP, och runt om i kommunerna deltar deras företrädare i nedskärningar. Ett nästan komiskt exempel är förmögenhetskatten, som ska höjas enligt valplattformen. Men nyligen röstade vänsterpartiets riksdagsgrupp för ett successivt avskaffande av samma skatt. Ett parti ska bedömas utifrån vad det gör och inte utifrån vad det säger.
Ung Vänster deltog som brukligt med ett hälsningsanförande från deras ordförande Ida Gabrielsson. Hon säger att det måste vara vänsterpartiet och Ung Vänster »som allra tydligast står upp mot nedskärningar och privatiseringar». Tyvärr utelämnar hon en förklaring för hur detta ska gå till. Kan man stå upp mot nedskärningar när man har man som överskuggande mål att samarbeta med socialdemokratin? Gabrielsson blir svaret skyldig. Hon nämner inte med ett ord vänsterpartiets parlamentariska arbete och smiter från frågan om kampen mot socialdemokratin.
Smiter gör också förbundsstyrelsen i sitt uttalande på UV:s hemsida den 7 november förra året:
»Om mindre än ett år är det val. /.../ Vi har en högerallians som badar balja med varandra och arrangerar kafferep samtidigt som dom går till angrepp mot allt vad anställningstrygghet och välfärdssamhälle heter. Mot dom står vi som vill bygga ut välfärden, stärka arbetsrätten, flytta fram tjejers positioner och som avvisar USA:s självpåtagna rätt till att bomba länder tillbaka till stenåldern. Vänster står mot höger.»
Vad menar UV egentligen? Inte kan de väl på fullt allvar mena att socialdemokratin står för välfärd, stärkt arbetsrätt, och mot USA-imperialismen? Men varför nämner de inte då sossarna som haft regeringsmakten i över 10 år, och bedrivit en nedskärnings- och privatiseringspolitik ännu längre än så? Ung Vänster är mer än otydliga.
Om Ung Vänster vill leva upp till epitetet »revolutionärt ungdomsförbund» borde de ställa krav på sitt moderparti att bli ett verkligt vänsterparti.
Två enkla krav till att börja med:
1) Vänsterpartiet lämnar regeringssamarbetet. »Det skulle ha blivit mycket värre utan oss», invänder många vänsterpartister, och det visar den inskränkta parlamentarism som är förhärskande inom vänsterpartiet. Ett vänsterparti driver inte högerpolitik, utan bekämpar den. Bekämpar den genom folklig mobilisering utanför parlamenten om det inte går där. Det är bara folklig opinion och klasskamp som kan driva politiken åt vänster.
2) Vänsterpartiet vägrar att acceptera de EU-dikterade utgiftstaken. Det är det offentligas skyldighet att sörja för god och lika välfärd för alla, kosta vad det kosta vill. Man måste se utanför de kringskurna budgetarna och kostnadskalkylerna. Sverige är ett rikt land och pengar finns i överflöd i storföretagens bankkonton. Det gäller bara att ta dem där de finns.
RKU har inga förhoppningar på att vänsterpartiet kommer att göra detta. Man har sedan länge övergett vänsterpolitiken. Regeringssamarbetet är det som betyder något för dem och det som får gå före allting annat. Vi hoppas, och tror, att det finns många ärliga medlemmar i Ung Vänster som också inser vad deras moderparti står för. För den som vill arbeta för en vänster- och arbetarpolitik är vänsterpartiet inget alternativ.
RKU:s centralstyrelse