Syftet med resolutionen är i grunden inte att fördöma brott och övergrepp som skett »i kommunismens namn» utan att luckra upp marken inför ett förbud av den kommunistiska ideologin. Förslaget och debatten om det måste sättas i ett sammanhang.

Det pågår en allvarlig tillbakarullning av demokratiska fri- och rättigheter. Det är viktigt att vi ser sammanhangen när det diskuteras resolutioner som banar väg för partiförbud. Demokratin är idag utsatt för kraftiga attacker från makten som vill rentvätta begreppet från åsikter som strider mot dess intressen. Det är en kamp för demokratin och för ett bredare demokratibegrepp än de som menar att - begreppet demokrati - det bara ska inkludera de som tycker rätt.

Resolutionen kan komma att öppna dörrarna för en häxjakt - likt den som McCarthy drev på 1950-talet - mot forskare som vägrar böja sig för denna typ av officiell historieskrivning. Vi måste stödja vetenskapsmännens frihet att forska och uttala sig gentemot en uppdaterad och europeisk version av Mccarthyismen.

Resolutionen kräver att »nationella intressen skall inte hindra länder från adekvat kritik av de nuvarande totalitära kommunistiska regimerna ( ...) i vissa länder (...) där brott fortsätter att äga rum.» Genom att kriminalisera existerande socialistiska länder, så syftar resolutionsförslaget till att psykologiskt förbereda militär aggression mot dem, någonting som Bush-regeringen redan har hotat med ett flertal gånger. Genom att kritisera det faktum att »kommunistiska partier är legala och aktiva i en del länder», så avser resolutionsförslaget att illegalisera dessa partier.

Folken i Östeuropa har kastats in i en aldrig tidigare skådad fattigdom. Över hela Europa är arbetare och i synnerhet ungdomar oroliga över sin framtid. Arbetslösheten stiger, sociala rättigheter monteras ner, demokratiska och fackliga rättigheter hotas och nya krig har förts. Både inom och utom Europa. (Jugoslavien, Afghanistan, Irak). För initiativtagarna till resolutionsförslaget »spelar fördömandet av begångna brott en viktig roll i de yngre generationernas fostran. Det klara ställningstagandet från det internationella samfundet till historien kan bli till en referenspunkt för deras framtida handlande.»

Detta citat avslöjar att en sådan strategi är en del av en ensidig politisk kamp, och är inte något sökande efter sanning och rättvisa. Egentligen är det inget nytt. Resolutionsförslaget är klassiskt antikommunism.

Anti-kommunismen har förföljt den revolutionära delen av arbetarrörelsen redan innan den förklarade sig vara just arbetarrörelse. Men då under ett annat namn: Antidemokratism. Att vara demokrat i 1800-talets England var i borgerlighetens ögon lika illa som att vara kommunist idag. Vilket också var orsaken till att Marx och Engels kallade sig Socialdemokrater. Kombinationen av socialism och demokrati var den värsta av alla provokationer.

Idag skäller reaktionen på oss kommunister för att vara antidemokrater. Hade vi levt på 1800-talet hade de skällt oss för att vara demokrater! Det är en av historiens många paradoxer.

Detta korta exempel visar på anti-kommunismens kärna. Det handlar inte i grunden om historia, inte om Sovjetunionen. Det är bara ord, propaganda. Antikommunismens kärna är hatet från borgerligheten mot dem som ifrågasätter deras roll som borgerlighet och det kapitalistiska systemet som helhet. Målet för antikommunismen har alltid varit den revolutionära delen av den organiserade arbetarrörelsen. Målet har alltid varit är att tysta all opposition.

Antikommunismen är därför i första hand en antidemokratisk ideologisk kraft. Idag tar den formen av anti-kommunism. Av naturliga skäl. Kommunismen är det enda politiska system som visat sig ha kraften och kapaciteten att omkullkasta det kapitalistiska systemet.

Det handlar i grunden om en borgerlighet som försvarar ett ekonomiskt system som i majoritetens ögon står ut som omoraliskt, ineffektivt och orättvist.

För att bekämpa antikommunismen måste vi därför offensivt ta strid om dagens verklighet, och beskrivningarna av den. Visa att det finns ett annat sätt att organisera samhället på. För antikommunismen är också borgerlighetens skräck inför att fler och fler börjar ifrågasätta kapitalismen.

Därför kan antikommunismen aldrig besegras genom att stämma in i kören av kritiker. Det gör de som försöker vara bekväma men det räddar dem inte. För debatten om kommunismen som en odemokratisk ideologi handlar inte om historia eller andra länder. Det är en ideologisk offensiv med sin udd riktad mot socialismen som idé här i Sverige.

Genom en furiös smutskastning av socialismens historiska erfarenheter i allmänhet och av kommunismen som politisk rörelse i synnerhet, försöker kapitalet rida spärr mot det socialistiska alternativet. Denna strid kan vi endast vinna genom att visa på kapitalismens omöjlighet och genom att visa att vi kommunister är de största demokraterna.