Muslimer i hela världen har den senaste veckan insett något som vi alla bör ta till oss: något är ruttet i staten Danmark. Genomruttet.

När danskjävlarna på Jyllandsposten nu orsakat att den svenska ambassaden i Damaskus nästan totalförstörts är det hög tid att sluta mumsa på smörrebrödet, ställa Tuborg flaskan åt sidan för att istället analysera situationen: Bilden som då träder fram är mörk. Danmark är enligt en rapport från den EU-kommission som övervakar rasism och främlingsfientlighet. ett land med ”vittomfattande islamofobiska och främlingsfientliga attityder.”

I rapporten står det svart på vitt att vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla och inskränkta nation. Dansk Folkeparti utgör ett parlamentariskt stöd för regeringen i utbyte mot en alltmer aggressiv och främlingsfientlig politik som stavas högerpopulism och en vilja att avskilja det ”danska” från en oönskad kulturell mångfald. Landet har också cirka 500 ockupationssoldater i Irak – så när premiärminister Fogh Rasmussen säger att han inte vill muslimer något ont är det en uppenbar lögn.

Samma Rasmussen som i sin regeringsförklaring 2001 deklarerade att det var dags att göra upp med ”snällismen” i integrationspolitiken. Sedan dess har en rad nya lagar införts som beskär invandrare och flyktingars livsmöjligheter. En av lagarna innehåller restriktioner för dansk-utändska par som vill bosätta sig i landet: båda måste vara över 24 år, ha treårigt kontrakt på bostaden, den danska parten får inte ha mottagit socialbidrag och måste ha minst 53 000 kronor på banken – för att kunna försörja den andra.

För asylsökande är nya lagförslag på gång där flyktingen måste skriva på ett kontrakt om att ”respektera danska värderingar”, genomgå språktest och introduktionskurser, ta alla jobb som erbjuds och sedan efter sju år prövas efter hur man levt upp till integrationskontraktet. Förslaget namn?: ”En ny chance for alle”. Resultatet? En mindre deportations och flyktingvåg från Danmark till Sverige av människor med danskt pass som inte får bo i Danmark med den de älskar. (Bisarr kuriosa: Det danska folketinget tvingades stifta en speciallag för att ge Mary Donaldsson medborgarskap i samband med giftermålet med den danska kronprinsen, utan speciallagen hade de stränga invandringslagarna satt stopp för medborgarskapet.)

Och det vi sett är bara början. Nu när Danmark – som ett resultat av uppgörelsen med snällismen – enligt Pia Kjersgaard är på våg från det ”abnorma” till det ”normal” kommer ”fas två” i flyktingpolitiken: begreppet permanent uppehållstillstånd ska avskaffas, alla ska sändas hem igen när det lugnat ner sig i hemländerna, flyktingar med tillfälligt uppehållstillstånd ska förbjudas att flytta inom landet och danska Sida ska ”bygga flyktingläger i exempelvis Afganistan, Somalia, Irak, Iran och Kenya” för att se till att ingen överhuvudtaget kan sätta sin fot på dansk jord.

Att detta strider mot juridiska, folkrättsliga och internationella konventioner är man i Danmark medveten om. När FN och Europarådet kritiserat den danska politiken så svarade Sören Krarup från Danskt Folkeparti att hela FN-konventionen är en hädelse då det endast är gud som kan stifta universella lagar – och därför borde Danmark dra tillbaka sin ratificering. Och så diskuterar svensk media det påstådda bildförbudet inom islam…

Politiskt har det som sker i Danmark beskrivits som en mjuk form av etnisk rensning. I regeringsdeklarationen talade Fogh Rasmussen också om en kulturkamp. En kamp om de danska värderingarna. Ett kulturkrig.

I detta land – Västeuropas mest främlingsfientliga– publicerades det i oktober i en av landets mest främlingsfientliga dagstidningar, Jyllands-Posten, skämtteckningar på profeten Mohammed. Inte i syfte att försvara tryckfriheten utan för att den främlingsfientlige dansken skulle få en mer korrekt bild av sin muslimske granne. Syftet var – förutom lösnummerförsäljning – att skymfa den muslimska minoriteten i Danmark.

Oavsett motiv är det lagligt att skämta om Mohammed enligt tryckfrihetsförordningen, men vi ska vara på det klara med att hade teckningarna föreställt judar hade tecknaren betraktats som en brottsling och den ansvarige utgivaren dömts för hets mot folkgrupp.

Då muslimer inte är en folkgrupp i lagens mening är det i detta fall inte aktuellt. Återstår då att i ord fördöma publiceringsbeslutet som kränkande och usel satir. Verklig satir ska användas för att attackera makten och för att blottlägga den egna nationens fördomar, inte för att spä på dessa fördomar.

DN, Folkpartiet och Expressen är av en annan uppfattning. Rätten att häda muslimer och minoriteter är nu så viktig anser DN att man ägnar en ledare åt frågan. I den ledaren får vi inte läsa om att Jyllands-Postens kulturredaktör för några år sedan avvisade en teckning av Jesu uppståndelse, med motiveringen att läsarna inte skulle tycka att den var rolig, och att den skulle kunna utlösa ett ramaskri….

Istället menar DN och Folkpartiet att vad det nu handlade om var att försvara Danmark och tryckfriheten. Det är deras givna roll som allierade i Bush krig mot terrorismen. Men kraven är skitsnack. Av två skäl.

För det första är det är Irak och inte Danmark som är ockuperat. För det andra är rätten att publicera artiklar, satirteckningar eller politiska partier baserade på islamofobi i Västeuropas mest främlingsfientliga land inte hotad utan tvärtom – en mycket vanlig företeelse.

Intressant är också att jämföra med hur DN agerade när det gällde Lars Hillersbergs satirteckningar föreställande Israeler. Då var det yrkesförbud man föreslog. Nu ska de danska satirtecknarna koras till världsmästare i tryckfrihet. Jämförelsen är intressant och visar att detta inte handlar om tryckfrihet – en frihet som förövrigt hotas mer vår justitieministers nya lagförslag än några uppbrända ambassader – utan om politik.

För när den svenska ambassaden brinner i Damaskus är det inte Syriens ambassadör Laila Freivalds bör kalla upp utan Danmarks. Det är han som skall ställas till svars och skällas ut eftersom han skruvat upp temperaturen i denna fråga till kokningspunkten. Han kunde ha träffat de elva ambassadörer från olika muslimska länder som under hösten gång på gång begärde företräde hos honom, men istället avvisade han dem. När proteststormen tog fart kunde han ha sagt att han tog avstånd från bilderna. Men det gjorde han inte med den absurda motiveringen att han som politiker inte kunde ha politiska uppfattningar.

För att inte Sverige skall dras in i den muslimska världens protester mot Danmark, så måste Sverige regering tydligt markera mot de danska kollegornas skamliga medlöperi.

För detta handlar i lika hög grad om imperialism som religion. Danmark är en ockupationsmakt. Danmark deltar i USA:s olagliga krig mot och ockupation av Irak och Afghanistan. I ett internationellt perspektiv är det alltså ockupanten som skymfar de ockuperade.
I detta sammanhang blir de svenska reaktionerna på protesterna vämjeligt hycklande för vad är en brinnande ambassad mot ett ockuperat land? Med vilken rätt ojar sig de riksdagspartier som enhälligt och utan att blinka beslutade att skicka svensk trupp till det av USA olagligt ockuperade Afghanistan?

Vad är en brinnande ambassad mot en stad i ruiner? Kan de som bejakade ödeläggelsen av Falluja tas på allvar när de gråter krokodiltårar över en utbränd ambassad?
Vad är en brinnande ambassad mot terrorbombningar av civila? Varför hördes Lars Leijonborg inte yla om krigsbrott när USA för några veckor sedan bombade ihjäl civila i en by i Pakistan?
Vad är en brinnande ambassad mot ständigt pågående statsterrorism mot ett helt folk? Varför upprörs Laila Freivalds så indignerat över några bensinbomber i Damaskus, men inte nämnvärt över Israels terroristiska ockupationspolitik och olagliga apartheidmur?
I grund och botten handlar Muhammed-konflikten om detta; den handlar om imperialismens totala respektlöshet mot tredje världens länder i allmänhet och för närvarande mot den muslimska världens länder i synnerhet.

Ömsesidig respekt kräver att USA och dess allierade, inklusive Danmark, omedelbart lämnar det ockuperade Irak; kräver att Sverige omedelbart drar bort trupperna från det ockuperade Afghanistan; och sist, men inte minst, att Israel genom internationella påtryckningar tvingas att dra sig bort från all ockuperad mark och att det palestinska folket ges fullständiga rättigheter i enlighet FN:s resolutioner.

Så länge talet om ömsesidig respekt inte ges ett innehåll som åtminstone liknar detta är det bara pladder.