Protesterna i Frankrike har sitt ursprung i en snabb social nedrustning och privatisering likt den i Sverige under de senaste tio åren.
Arbetslöshet, segregation, främlingsfientlighet och polisbrutalitet är ytterligare några bidragande orsaker till att ilskan vuxit mot regeringen. Ungdomsarbetslösheten ligger idag på 23 procent. I vissa förortsområden är den till och med så hög som 50 procent!

Grovt sammanfattat har proteströrelsen sedan början av januari, riktats mot ”La précarité sociale” – den sociala osäkerheten. En spretig allians av fackföreningar, studentorganisationer, vänsterpartier och gymnasieorganisationer har kämpat sida vid sida, men med olika mål i sikte.

Den mediala uppmärksamheten har främst fokuserats kring CPE – ”Första anställningskontraktet”. Ett kontrakt skapat av premiärministern Dominique de Villepin, som innebar att företag ska kunna anställa ungdomar under 26 år med rätt att när som helst, utan anledning, sparka den som anställts. I Sverige har Centerpartiet föreslagit att liknande anställningsavtal för ungdomar ska inrättas.

Upprördheten mot förslaget i Frankrike skapade en enighet för ett tillbakadragande av CPE hos de protesterande organisationerna som inte skådats på mycket länge. Det visade sig bland annat i gemensamma kommunikéer och demonstrationer av gigantiska mått. Över hela landet var det 500000 människor som protesterade den 16 mars, 1,4 miljoner den 18 mars och 3 miljoner den 4 april. Utöver detta organiserades landsomfattande strejker, och studenter och gymnasieelever ockuperade olika platser och genomförde olika aktioner mot affärscentrum, flygplatser, postcentraler, tågstationer etc.

Vad som sällan nämnts är att en stor grupp av de protesterande organisationerna, kanske en majoritet, endast sett CPE som en del i kampen mot ”den sociala osäkerheten”. Av banderoller och slagord att döma, har det också varit en stor del av massrörelsens uppfattning. CPE var nämligen bara en del av lagen för ”Alla människors lika möjligheter”. En lag som genom många av sina andra nyliberala delar endast kan stämplas som ett ungdomsfientligt projekt (barnbidrag ska kunna tas bort under olika typer av förevändningar, 14-åringar ska kunna blir lärlingar och från och med 15 år ska de även kunna utföra nattarbete, etc). ’

När så tillbakadragandet av CPE äntligen kom var det otvivelaktigt en stor seger. Den enorma mobiliseringen hade efter över två månaders kamp fått ett av regeringens mest hårdnackade JA att bli ett NEJ. Men för stora delar av massrörelsen var det inte en tillfredsställande seger – endast en delseger. Men flera fackföreningar och vänsterpartier var snabba att beskriva det som en fullständig seger. Studentorganisationern Conféderation Étudiante beordrade att samtliga strejker, aktioner och ockupationer skulle upphöra. Men varför sluta när någonting börjar ge resultat?

Många kände sig besvikna på fackföreningsrörelsen. I en kommuniké den 10/4 från de strejkande på universitetet i Tours, skriver man följande angående regeringens beslut:

”denna [regeringens] strategi är avsedd att splittra ungdomen i två grupper. Vi påminner om att vi inte varit mobiliserade mot CPE i två månader som media vill visa. Våra krav som beslutats av stormöten, stödda av den nationella samordningsgruppen […] innebär ett fullständigt upphävande av lagen om ”Alla människors lika möjligheter”, tillbakadragandet av CPE liksom alla andra lagar för social osäkerhet, privatisering och repressiva åtgärder. Det är därför som mobiliseringen bör fortsätta och kommer fortsätta ända till semestern.”

Hur den fortsatta mobiliseringen kommer se ut i verkligheten är svårt att i skrivande stund avgöra. Tyvärr verkar det mest realistiska vara att en nedgång är att vänta. Frågan är hur stor en sådan kan blir? För fortsätter tillräckligt många kan regeringen tvingas backa ytterligare, trots minskad mobilisering.

Från svensk horisont finns, trots stora skillnader, mycket att lära av den franska kampglöden. Att mobilisera sig, demonstrera och strejka välorganiserat, är uppenbarligen effektiva metoder för att försvara ungdomars rättigheter i Frankrike. Det kan inte vara lätt, men med lite jävlar anamma ska det nog kunna gå här med. Det finns inget i alla fall inget att förlora på ett försök.

Är det någon mer som vill ta första steget?