När jag var liten var idrotten en självklar del av min vardag. Nästan varje vardagseftermiddag var det träning en eller två timmar på Lindhagas fotbollsplan med BK Bifrost. På helgerna var det ofta matcher och kupper.

Idrotten var något som jag tyckte mycket om och gärna la ned tid på. Det var helt enkelt mitt största fritidsintresse tillsammans med att träffa kompisarna men det skiljde sig på ett betydande sätt: Att vara med i ett lag gav en känsla av kamratskap och även om man inte var bästa vänner med alla så respekterade man varann och lärde sig samarbeta. Personligt gnabb lades åt sidan när man gick in på planen. Då gällde det bara att vinna och för detta krävdes samarbete.

Vissa hade givetvis svårare än andra för detta och tyckte helt enkelt om att dribbla på egen hand vilket allt som oftast ledde till att de tappade bollen till motståndarlaget. Vår tränare gjorde dock allt han kunde för att vi skulle fatta att vi inte tjänade på detta egoistiska beteende. ”Passa bollen pojkar!” är vad vi oftast hörde från långsidan under match och det är vad jag minns så här i efterhand.

Nu har jag lagt av med fotbollen och gått ur skolan och när jag tänker tillbaka på mina barndomsår så har jag svårt att avgöra om tiden spenderades bäst i skolbänken eller på fotbollsplanen.

Det är ju skolan som tvingat mig att gå upp på morgonen, passa tider och ta ansvar vilket jag i arbetslivet har stor nytta av. Den strukturerade upp vardagen och gav mening. Vad som dock var väl så viktigt var det man sysslade med efter skolan. Självklart spelade det roll om man sprang runt och pangade busshållplatser på kvällarna eller fostrades i kamratskap på fotbollsplanen.

Vad jag inser är i alla fall att samhällets ansvar inte slutar så fort det ringer ut från sista mattelektionen. När man är ung har man mycket energi och det är upp till samhället att se till att denna används till något konstruktivt även utanför skolan.

För mig handlade det om fotboll men det kan lika gärna röra sig om kommunal musikskola, deltagandet i en schackklubb eller politiskt engagemang. Det viktiga är att man får möjlighet att göra något givande som man också tycker är roligt.

Om ungdomar i allmänhet hade haft en meningsfull fritid så kan jag lova att de allra största problemen med skadegörelse och annan ungdomskriminalitet skulle ha varit lösta. Det skulle hjälpa många och kan vara värt att tänka på nästa gång du hör skriket om fler poliser ifrån en kostymklädd gubbe i TV-rutan.