Afrika har länge varit en kontinent av resurser som har utnyttjats av den rika västvärlden. Så skeppades slavar till Amerikas plantager, så blev gummit från Kongo till cykeldäck, så fick landet Elfenbenskusten sitt namn. Under kolonialismens glansperiod var Afrika inget annat än ett lapptäcke av europeiska kolonier där man plundrade den rikedom som gick att komma åt.
Sen hände något, folken i Afrika reste sig och land efter land krävde sin frigörelse. Detta kom att innebära slutet för kolonialismen.
Men idag när västvärlden är i desperat behov av nya råvarutillgångar, främst olja, har Afrika återigen blivit ett slagfält om resurser. Även om det nu sker under delvis andra former.

Enligt USA:s energidepartement (DoE) har världens energikonsumtion ökat med 47 procent på bara 20 år. Samtidigt tappar den globala energiproduktionen fart. Antalet oljekällor som upptäcks blir färre för varje år och utvecklingen av alternativa energikällor går långsamt.
När utbudet inte möter efterfrågan blir resultatet hårdare konkurrens om energikällorna (olja, uran, naturgas etc.). Det betyder i sin tur att priset på alltifrån bensin till mat stiger högre.
Orsaken till den kraftigt ökade energikonsumtionen är en stark tillväxt hos utvecklingsländer som Kina, Indien, Brasilien och Indonesien. Ländernas industrialisering skyndas på i takt med att efterfrågan ökar, både inifrån och utifrån.
Det är här Afrika kommer in i bilden. Den afrikanska kontinenten är idag en av världens innehavare av energi. En tredjedel av Kinas råoljeimport kommer från Afrika, och USA får 10 procent av sin import från Nigeria. Det sägs att inte mindre än 60 miljarder fat olja ligger gömt under Västafrika. Dessutom är Algeriet i norr och Sudan i öster stora oljeexportörer. För de länder som lider av ett energiunderskott, det vill säga länder som producerar mindre energi än vad de konsumerar, är det ”svarta guldet” i Afrika viktigt att komma åt. USA och Kina är två sådana länder. För att vara säkra på leverans måste man på olika sätt skaffa kontroll över källorna - inte sällan på någon annans bekostnad.

Sedan 2007 har USA:s militär ett nytt regionalt kommando för Afrika vid namn AFRICOM. Militära baser och operationer som tidigare styrts från olika kommandon (exempelvis Europeiska kommandot eller Centralkommandot) enas nu under ett paraply. AFRICOM:s hemsida berättar att styrkornas uppdrag är “att uppnå en mer stabil miljö i vilken politisk och ekonomisk tillväxt är möjlig”.
Konteramiral Robert T. Moeller säger att kommandot skapades ”som ett svar på Afrikas växande strategiska vikt för USA.”
Redan nu har USA militär personal i en mängd afrikanska stater. USA har också en militärbas i landet Djibouti på Afrikas horn, den ger strategisk kontroll över infarten till Röda havet, där en fjärdedel av världens oljeproduktion passerar.
Med en budget på 75,5 miljoner dollar för räkenskapsåret 2008 har AFRICOM rejäl ekonomisk uppbackning. Får styrkorna dessutom de 392 miljoner dollar som försvarsdepartementet begärt av kongressen för räkenskapsåret 2009 (startar oktober 2008), är utbyggnad att vänta.

USA:s militära upptrappning i Afrika motiveras ofta som nödvändig för att bekämpa terrorism och instabilitet i Afrikas oljeregioner. Förutom att det alltid finns anledning att vara skeptisk när USA gastar om terrorism - det innebär oftast att det landet har något som USA vill ha - finns det andra orsaker att ifrågasätta detta påstående. Visst vill USA se till att ha kontroll över de områden som landets energi kommer ifrån, men varför kan man höra rop om “humanitär intervention” i Sudan där inga amerikanska bolag är verksamma? Är USA lika angeläget att säkerställa Kinas leveranser av olja? Knappast.
USA:s intresse handlar för det första om en önskan att få ta del av oljeresurser som man inte gör idag och för det andra att hindra Kina från större inflytande.
Både USA och Kina ökar sina leveranser av vapen till kontinentens oljeproducerande länder. Å ena sidan vill man garantera säkerhet för de energikällor och regeringar som sitter i producerande länder. Pågår det för mycket plundring, konflikter och korruption är källorna i fara. Å andra sidan försöker man utmanövrera sina konkurrenter.
Med kraftigt ökade investeringar är Kina den nya kraften i Afrika som vinner inflytande för varje år. Enligt Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB) uppgick Kinesiska investeringar på kontinenten år 2006 till 11,7 miljarder dollar. Samma år nådde bilateral handel 55,5 miljarder, en ökning med 40 procent från 2005. Bara i oktober 2007 gick handelsvolymen upp 30 procent.

Kina satsar på fördelaktiga lån, konkurrenskraftiga priser och vapenförsäljning. Angola fick låna hela 2 miljarder dollar år 2004, vilket inneburit att man inte behövt anpassa sig till IMF:s nyliberala krav på ekonomi och politik.
USA satsar, som tidigare nämnts, på ökad militär närvaro och bidrag till de stater som sluter upp bakom världsmakten. När George W. Bush den 22 februari avslutade en fem dagar lång rundresa på kontinenten, utlovades exempelvis 750 miljoner dollar i direkt ekonomiskt stöd.
Ökade investeringar i Afrika handlar inte om humanitär hjälp. När militärt mäktiga länder med ett energiunderskott tvingas ge sig ut på jakt för att tillfredsställa behov, ökar risken för konflikter avsevärt. Än så länge har Kina inga baser i Afrika, och USA har ännu inte använt sig av direkt militärt angrepp (som i Irak) för att få kontroll över oljefält. Men om inte alternativa energikällor introduceras snabbt, om inte världens konsumtion av energi saktar ner, finns ändå en överhängande risk på längre sikt.

Bristen på energi (i förhållande till kapitalismens behov) får en ny ekonomisk och politisk världsordning att växa fram. Rikedom flyttas från länder med ett energiunderskott till länder med överkott på energi. USA, Japan och Kina tvingas göda stater som Angola, Nigeria, Saudiarabien, Ryssland och Venezuela. Numera är det arabiska shejker som köper upp kapital i det dollarbilliga USA. USA, världens största militärmakt, gör allt det kan för att stoppa utvecklingen. Bara framtiden vet vad detta kan leda till.