Miljöbovar och klimatsabotörer. Det talas mycket om dem i media, men vem syftar tidningarna egentligen på? Är det kanske de som handlar billig mat på Netto, struntar i Krav-märkning, turistar i grekland på sommaren och som inte har råd med miljöbil? Eller ännu värrre, är det alla kineser som snart kommer att sänka hela jorden med sina ökade utsläpp?

Det är lätt att få intrycket att det är arbetarklassen som är de största klimatskurkarna. Dem som går förbi de ekologiskt odlade morötterna för tjugo kronor, och tar femkronorsvarianten i stället. De som inte betalar den frivilliga miljöavgiften när de ska flyga till varmare breddgrader på sommaren och som fortfarande kör en bensindriven Volvo från nittiotalet.

Men samtidigt vet vi att det inte stämmer. En stor villa är en mycket större klimatbov än en lägenhet. Tre så kallade miljöbilar som drivs med etanol är sämre än en bensindriven bil, och jämfört med kollektivtrafiken är miljöbilarna i strykklass. Flygresor till Provence skitar ner lika mycket som en charter till Grekland, och två flygresor om året är givetvis sämre än en charter varje sommar.

Arbetarklassen i Sverige gör helt enkelt mycket mindre ekologiska avtryck än medel- och överklassen.

Samma mönster återkommer internationellt. Genomsnittsamerikanen släpper ut 20 ton koldioxid per år, EU-medborgaren 10 och svensken sex. En genomsnittlig kines däremot släpper ut fyra ton koldioxid om året, och den fattigaste halvmiljarden kineser släpper ut långt mindre än så.

Alltså går det fem genomsnittliga kineser på varje amerikan.

Men inte ens den bilden är helt rättvisande. En stor del av utsläppen som kineserna görs ansvariga för borde nämligen ligga på västvärldens skuldror. Det är vi som konsumerar mycket av det som produceras i Kina. När företag flyttar produktion till låglöneländer så flyttar de samtidigt utsläppen dit.

Det enda rimliga är att de som släpper ut mest tvingas minska sina utsläpp drastiskt så att de som släpper ut allra minst ges utrymme att släppa ut lite mer. För bakom de extremt låga utsläppen i delar av världen döljer sig en enorm fattigdom. Det är de rika ländernas ansvar att se till att alla får rätt till utveckling och industrialisering.

Ändå får vi ofta bilden av att det är andra som skitar ned. När vi tänker på fattiga länder i Östeuropa ser vi kolkraftverk och bolmande rök från industriernas skorstenar framför oss. Och inte kan väl någon i Gambia eller Filippinerna vara lika duktig som vi i Sverige på att leta efter ekologiskt och närproducerat i affären?

Orsaken till den sneda bilden är politisk. Högern likställer ”miljövänligt” med ”miljövänlig konsumtion”, men det allra bästa för klimatet är att konsumera mindre. Just därför är kapitalismen oförenlig med en vettig miljöpolitik. Kapitalism förutsätter nämligen ständigt ökad konsumtion. Visst kan tekniska innovationer innebära stora förbättringar, men i grunden måste hela samhället organiseras på ett annat sätt om vi ska uppnå en hållbar utveckling. Ett annat samhällssystem möjliggör också en annan livsstil. Det krävs rättvisa, både nationellt och internationellt, om klimatkrisen ska få en verklig lösning.