I media får man bilden av att problemen beror på så kallat ”flum” och avsaknad av betyg och disciplinära åtgärder mot skolkare. Det är den borgerliga beskrivningen av skolans problem anförd av skolmajoren Jan Björklund som dominerar debatten.

För oss som är jobbar i skolan är det uppenbart att denna bild av skolan saknar verklighetsförankring. Vi ser redan i lågstadiet vilka barn som kommer ha problem framöver. För det krävs inga betyg. Tjatet om tidigare betyg och disciplin tar bort fokus från det verkliga problemet; Att för lite personal skall ta hand om för många barn.

Det säger ju sig självt att man inte hinner se alla barn och ge dem den uppmärksamhet de behöver i grupper med 20-30 barn per pedagog. Dessutom är det ofta de barn som söker uppmärksamheten som får den medan de som kanske behöver den mest glöms bort. Värst drabbade är såklart de barn som av olika anledningar inte får tillräcklig uppmärksamhet och stöd i hemmet.

Skolans funktion som utjämnare av sociala och klassmässiga skillnader tycks ha blivit omodern. Att alla oavsett bakgrund behöver grundläggande utbildning för att kunna delta i den demokratiska processen är något som knappast diskuteras. Detta kanske manifesteras tydligast i den nya gymnasieskolan där blivande arbetare skall läsa mindre svenska, engelska och matte.

Under valfrihetens paroll ger man istället föräldrarna allt större ansvar för utbildningen och skolan reduceras till en varningsklocka för dåliga betyg. Föräldrarna skall informeras när studieresultaten och den sociala utvecklingen går åt fel håll och sen är det upp till dem själva att göra något åt det.

Lägg sedan till att det i och med friskolereformen gäller att placera sina barn i ”rätt” skola och det är inte svårt att förstå att det i stor utsträckning är föräldrarnas engagemang och kunskap som avgör barnens studieresultat. Den uppenbara följden av denna politik är en cementering av klasskillnaderna.

Om vi menar allvar med att alla skall klara av grundskolan måste vi ta ifrån borgarna deras tolkningsföreträde. Deras reformer har varken stöd i forskning eller av personalens erfarenhet.

Istället måste vi se verkligheten genom egna ögon och hitta lösningar som ger alla barn oavsett bakgrund möjlighet att utvecklas. Att öka personaltätheten och satsa extra resurser på de barn som har störst behov kanske kan vara en bra början.