Hur uppstår kriser?
– Kriser har varit ett med kapitalismen ända sedan kapitalismens barndom. Skall vi tro på Marx, och det gör åtminstone jag, så drabbades England av den första riktigt stora krisen redan 1825. På den vägen har det varit sedan dess. Kapitalismen har drabbats av kris ungefär vart tionde år.
Mot den bakgrunden behöver man inte vara särskilt slug för att begripa att det är något inre fel i kapitalismen, som gör att den ständigt drabbas av kris. En gång är ingen gång, sägs det ju, men tjugofem gånger kan inte bero på tillfälligheter.
Vi marxister talar om krisen som en överproduktionskris. Det kan låta underligt. Går det verkligen att producera för mycket i en värld där de flesta människor lever i fattigdom?

Det borde inte gå, men det går under kapitalismen. Eftersom kapitalismen mäter allt i pengar. Fattiga människors behov av mat och kläder och husrum kan inte hålla den kapitalistiska produktionen igång. Eftersom fattiga människor inte kan betala för sig. Därför är det mer riktigt att tala om en relativ överproduktion. Det är en överproduktion i förhållande till vad människor har råd att handla för. Men inte i förhållande till de behov som finns.
Just detta pekar på det avgörande inre felet i kapitalismen. Vad är det som driver de kapitalistiska företagen? Jo, att göra så stor vinst som möjligt. Hur göra så stor vinst som möjligt? Jo, genom att minska lönekostnaderna.
Just denna strävan, att öka vinsten på lönernas bekostnad, ligger i hela kapitalismens sätt att vara. Men den ekvationen går inte ihop. Eftersom kapitalets ständiga strävan att hålla tillbaka lönerna på samma gång innebär att köpkraften hålls tillbaka. Vilket ger den relativa överproduktionen. Det finns inte köpkraftig efterfrågan nog för att sälja allt som produceras.

Du kanske invänder att om detta är grundorsaken, så skulle kapitalismen vara i kris ständigt och jämt. Eftersom företagen alltid försöker öka vinsten på lönernas bekostnad. Men det är lite mer komplicerat än så. Det avgörande för kapitalet är nämligen vinstens storlek i förhållande till det satsade kapitalet, hur kapitalet förräntar sig, om du så vill. Ett förhållande som Marx kallade profitkvot. Det är när profitkvoten blir för låg som allt går i stå.

Men då är det så att krisen inte bara är ett uttryck för att det är något inre fel med kapitalismen. Utan krisen är också och samtidigt sättet att komma till rätta med felet. I krisen läggs företag och produktion ner. Vilket minskar överproduktionen. Men krisen gör det också möjligt för de kapitalister som klarar sig att köpa upp konkurrenter för en billig peng och anställa arbetare till ett lägre pris. Krisen återställer profitkvoten, för att uttrycka det i marxistiska termer. Vilket gör att produktionen efterhand repar sig.

Det viktiga med denna väldigt korta krisanalys är att kriserna orsakas av den allra mest grundläggande motsättning i kapitalismen, den mellan lönearbete och kapital. Det är därför kriserna är ett med kapitalismen. Eftersom kapitalismen grundförutsättning är kapitalets utsugning av arbetet.

Hur uppstod den nuvarande krisen?
– Grundorsaken är naturligtvis densamma. Men ändå vill jag påstå att den nuvarande krisen är speciell. Under de första årtiondena efter andra världskriget tvangs kapitalismen gå lite försiktigare fram. Eftersom den under denna tid utmanades av ett socialistiskt block. Det gav en mer reglerad och faktiskt mer jämlik kapitalism, med mindre inkomstskillnader och ett större mått av gemensamt finansierad välfärd.
Det är lite lustigt, men faktum är att kapitalismen mådde ganska bra när den inte fullt ut fick vara sig själv. Köpkraften hölls uppe och kriserna blev därför inte lika djupa.

På 1980-talet fick vi sedan det nyliberala systemskiftet. Som vände upp och ned på allt detta. Inkomstskillnaderna bara brakade iväg och allt vad regleringar heter sopades undan. Man kan säga att det nyliberala systemskiftet befriade kapitalismen från de tyglar den försett sig själv med. Kapitalismen fick åter möjlighet att fullt ut vara sig. Vilket skärpt de inre motsättningarna och fördjupat den kris som nu är på gång.
Det sägs att den nuvarande krisen uppstod på bolånemarknaden i USA. Men det är en halvsanning. Sant är bolånekrisen i USA är den utlösande faktorn. Men i botten ligger en överproduktionskris som gjort det alltmer olönsamt att investera i produktion, vilket gjort att en ofattbar mängd pengar sedan långt över tio år flutit omkring i finanssektorn, bland annat som lån till människor som egentligen inte har råd att låna.

Nu skäller allt vad politiker och ekonomer heter på de giriga bankdirektörerna och deras huvudlösa kreditgivning. Men det är faktiskt att skjuta förbi målet. För även om bankdirektörerna varit både kriminellt giriga och huvudlösa, så har deras kreditgivning hållit upp en köpkraft som utan den hade havererat lång tidigare. Man kan säga att bankdirektörerna gav kapitalismen konstgjord andning.
Nu har detta utsiktslösa räddningsförsök havererat. Varvid den underliggande överproduktionskrisen genast slår igenom med full kraft, som inom bilindustrin. Utan huvudlösa krediter går det inte att sälja alla bilar som produceras.

Det viktiga med detta resonemang är att den nuvarande krisen byggts upp under lång tid. Vilket gör att den kommer att bli både djupare och längre än tidigare kriser, i värsta fall lika lång och djup som den på 1930-talet.

Försvagar eller stärker krisen kapitalismen?
– Krisen är ett svaghetstecken. Den visar att kapitalismen inte har förmåga att fullt ut ta tillvara de produktionsresurser som finns i samhället. Det typiska för krisen är istället att produktionsresurser förstörs.
På köpet visar krisen att kapitalismen är otjänlig för de många människorna. För vem vill kastas ut i arbetslöshet?

Men att krisen är ett svaghetstecken betyder inte att kapitalismen försvagas. Det är en klasskampsfråga. För att kapitalismen skall försvagas måste vi som drabbas av krisen ta kamp för våra rättigheter och inte minst för ett annat sätt att organisera samhället.
Som jag sa tidigare, så är krisen inte bara ett uttryck för att något är fel, utan också ett sätta att komma till rätta med felet, om än bara till dess att nästa kris infinner sig. Men det är så det fungerar. Om kapitalismen får vara i fred, om vi som drabbas inte slår tillbaka, så stiger kapitalismen stärkt ur krisen.

Själv hoppas jag naturligtvis på att krisen väcker arbetarkampen till liv. Men det finns dessvärre ingen automatik i det. Vilket utgör den stora utmaningen för oss kommunister och för alla som vill socialism.

Kommer USA gå under nu med tanke på deras massiva budgetunderskott? Vilken imperialistisk makt tar i så fall vid?
– Nej, USA kommer inte att gå under. I ekonomisk mening är USA visserligen en kapitalistisk makt på tillbakagång, inte minst produktionsmässigt, men USA är fortfarande världens i särklass starkaste militärmakt och politiska makt. Den enda supermakten.
Just supermaktsstatusen gör att USA kan parasitera på övriga världen, vilket USA gjort i många år och kommer att göra i många år till.
Budgetunderskotet är faktiskt inte så farligt. Du skall veta att USA haft underskott i alla budgetar sedan 1945, alla utan undantag. Men ändå har statsskulden inte vuxit som andel av BNP. För att den totala ekonomin vuxit snabbare än den ackumulerade skulden.

Just detta kan vara bra att ha i minnet i kristider. Lite budgetunderskott skadar inte, särskilt inte om pengarna används till jobb. Det är de idiotiska idéerna om utgiftstak och överskottsmål som är skadliga.
För USA:s del tro jag att handelsbalansunderskottet är ett större problem på sikt. Men knappast omedelbart. Eftersom framförallt Kina finansierar detta underskott. Mer eller mindre av nödtvång. Den kinesiska ekonomin är helt beroende av ekonomin i USA, så kineserna kan inte tillåta något haveri i USA. Eftersom det omedelbart skulle leda till haveri i Kina.

Ingen supermakt regerar för evigt och USA är som sagt en supermakt på tillbakagång, särskilt ekonomiskt. Framöver kommer vi säkert få se en slags maktpolitisk utjämning, där andra imperialistiska konstellationer, som EU, stiger fram vid sidan av USA. Men jag anser att det är för tidigt att spekulera om vem som skall ta vid.

Vem vinner på krisen?
– Ja, inte är det arbetarklassen, trots att krisen är kapitalismens. Arbetare och vanligt folk får tvärtom betala krisen. Framförallt genom arbetslöshet. Men också genom sämre löner och social nedrustning.
Så fungerar det alltid. Kapitalismen kommer att göra allt för att vältra över krisens bördor på arbetarklassen. Varvid man som sagt kan hoppas på motstånd. Då kan arbetarklassen använda krisen till att flytta fram sin position. Men i grunden är krisen ändå ett elände för vanliga människor.

Det sägs ibland att ingen vinner på krisen. Men så är det inte. Se bara på familjen Wallenberg. Som på 1930-talet gamade till sig finansmannen Ivar Kreugers konkursade imperium för en spottstyver och som genom det etablerade sig som Sveriges i särklass mäktigaste finansfamilj. Familjen Wallenberg vann på 30-talskrisen och jag tror faktiskt att den kommer att vinna också på den nuvarande krisen, för wallenbergarna sitter på en herrans massa pengar och väntar bara på rätt tillfälle att köpa billigt.
Det skall man ha klart för sig. Fallande aktiebörser är lika bra för köpare som de är dåliga för säljare. Och de riktigt stora säljer inte då kurserna faller, de köper. Det är inte wallenbergarnas pengar som går förlorade i börsraset. Utan pensionsfondernas.

Vad kommer krisen få för konsekvenser?
– Jag tror dessvärre att det är upplagt för en både lång och djup kris, eftersom krisen har byggt upp under lång tid. Om jag skall jämföra med något, så tror jag att krisen i Japan på 1990-talet är en hygglig parallell. Den utlöstes av jättelika kreditförluster på fastighetsmarknaderna i Sydostasien, förluster som den japanska staten täckte upp för. Vilket gav en tioårig recession i Japan, tio år av ekonomisk tillbakagång.

I det första skedet drabbas exportindustrin, som bilindustrin här i Sverige, som i det närmaste tvärnitat. Med massavskedanden som följd. Men sedan sprider sig krisen till alla sektorer i ekonomin, till byggindustrin, till den privata tjänstesektorn, till offentlig sektor.
Att förlora jobbet är djävligt för alla. Men jag vill ändå varna särskilt för följderna i offentlig sektor. Krisen på 1990-talet användes för en rasande attack mot offentlig sektor. Över hundratusen offentliganställda förlorade jobbet när Göran Persson sanerade statsfinanserna.

Nu är det upplagt för en ny sådan nedskärningsvåg. Tack vare den politiska enighet som råder i riksdagen om utgiftstak och överskottsmål. Det är en fullständigt ansvarslös politik. Men från sitt håll är den säkert också medveten. Krisen ses som en möjlighet att slakta offentlig sektor. Till förmån för privat sjukvård, skola och omsorg.

Med vilken politik skall krisen bemötas?
– Framförallt handlar det om att slåss för jobben, för de jobb som finns och för nya jobb. Jobben är den helt avgörande frågan.
Vi kommunister säger nej till alla avskedanden. Vi begriper naturligtvis att Volvo inte kan hålla på att producera osäljbara bilar, men vi anser inte att det är Volvoarbetarna som skall betala notan för Volvodirektörernas dåliga affärer. Låt vara att arbetsstyrkan måste minska, men det får i så fall ske genom naturlig avgång och avtalspensioner. I övrigt är det Volvos sak att ta ansvar för sina anställda. Genom till exempel arbetstidsförkortningar och utbildningar.

När politikerna skall göra reklam för Sverige utomland, så brukar de framhålla att det är lätt att göra sig av med anställda här i landet, lättare än i något annat land i Europa. Ska det vara en konkurrensfördel? Fy tusan för sådana politiker!
Vi tycker att det är alldeles för lätt av avskeda. De anställdas rätt till jobb måste gå före aktieägarnas rätt till vinst. Om företagen inte klarar av sina kostnader får väl staten ta över verksamheten, ett hot som kanske kan förmå aktieägarna att återlämna en del av de pengar de plundrat bolagskassorna på.

Lika viktigt är att slåss för en jobbskapande politik, för en jobbpolitik värd namnet. Reinfeldt & Co har ju pladdrat om sin så kallade jobbpolitik i flera år nu, men i krisen står de helt utan politik. För det är väl ingen som tror att en enda Volvoarbetare får behålla jobbet för att det blir lättare för Volvo att anställa?
Vi kommunister säger så här: Utgå inte från vad som är lönsamt för kapitalisterna och då rakt inte från vad som kan exporteras, utan utgå från faktiska behov i Sverige och satsa på att tillfredställa dem.
Vi har pekat på bostaden som ett sådant behov. Det råder än växande bostadsbrist och trångboddhet i Sverige, men trots det byggs det nästan ingenting, särskilt inte hyreslägenheter. Här går det att skapa jobb. Genom ett statligt bostadsbyggnadsprogram.

Vi har pekat på offentlig sektor, där de anställa är färre än 1990, trots att behoven av vård och omsorg har exploderat sedan dess. Där finns det sannerligen behov av nya jobb.
Finansieringen är faktiskt inga problem. Inte när staten redovisar gigantiska budgetöverskott, inte när regeringen anser sig har råd att sänka både bolagsskatt och förmögenhetskatt och absolut inte när finansministern anser sig ha råd att ställa 1500 miljarder kronor till de svindlande bankernas förfogande.

Detta handlar inte om brist på pengar, utan om hur pengarna skall användas. Till att rädda banker eller till att rädda och skapa jobb.
Det finns fler angelägna behov att tillfredställa genom offentliga jobbsatsningar, som till exempel på miljöområdet. Vattenfall kunde till exempel ägna sig åt att bygga vindkraftverk i Sverige istället för att förpesta Tyskland med brunkol. Men förstå poängen. När kapitalismen vare sig kan eller vill garantera jobben, så måste vi kräva att staten gör det. Inte utifrån den kapitalistiska profitproduktionens perspektiv, utan utifrån den socialistiska behovsproduktionens.

Utöver detta menar jag att det är ett måste att kräva att a-kassan återställ, vad gäller ersättningen inte bara till 80 utan till 90 procent. Det är nödvändigt för att de som nu blir arbetslösa inte skall hamna i rena misären. Men det är också god krispolitik. Eftersom en god krispolitik också måste innefatta stimulans av köpkraften.

Blir det lättare att prata om och verka för socialism på grund av krisen?
– Det både hoppas och tror jag. Det finns visserligen ingen automatik i att sämre villkor leder till ett socialistiskt medvetande, det finns dessvärre historiska exempel på att en kris ger helt andra politiska resultat. Men krisen ruskar om de kapitalistiska myterna. Vilket ger en större öppenhet för och en större nyfikenhet på alternativa idéer, kanske inte hos alla, men åtminstone hos fler. Det tror jag är bra för både Kommunistiska Partiet och RKU.

Jag anser som sagt att kampen för jobben måste vara den centrala punkten i vår krispolitik. Det är här och nu som krisen måste mötas, genom jobb åt dem som kapitalismen nu ratar.
Men krisen visar också att kapitalismen är ett uselt ekonomiskt system, att kapitalismen för flertalet människor innebär otrygghet och försämringar. I förhållande till detta avslöjande står vi kommunister starka eftersom vi företräder en ekonomisk ordning som drar upp krisens orsaker med rötterna. Därför tror jag att det våras för socialismen.