När denna artikel författas har Sverigedemokraterna just haft sina så kallade landsdagar och Afton-bladet har publicerat Jimmie Åkessons debattartikel om »hotet från muslimerna». I artikeln svartmålas muslimerna och islam till den grad att tankarna går till nazisternas utpekning av judarna som det stora hotet i Tyskland på 30-talet. Artikeln dryper av fördomar, överdrifter och rena lögner. Det vore därför helt överflödigt att som vanligt försöka »avslöja» Sverigedemokraterna som ett rasistiskt parti – det lyckas Åkesson med på egen hand.

Samtidigt har partiet på landsdagarna tonat ner några av de allra mest nyliberala och arbetarfientliga kraven som till exempel avskaffandet av LAS (Lagen om anställningsskydd) och MBL (Medbestämmandelagen) i det arbetsmarknadspolitiska program man tagit fram. Betyder detta att SD verkligen blivit de folkhemskramare som de tidigare utgett sig för att vara? Nja, inte riktigt. För det första vill man fortfarande »reformera» LAS medan MBL inte nämns överhuvudtaget. Den nyliberala dörren lämnas också vidöppen eftersom »partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge».

Trots populistiska ambitioner är och förblir Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt, reaktionärt och arbetarfientligt parti. Flera skrivelser i programmet luktar till och med klassisk fascism á la Mussolini. Till exempel att arbetsmarknadspolitiken ska »tillvara ta nationens samlade intressen» .

Man konstaterar också att »arbetsgivare och löntagare inte enbart har motstridiga intressen», underförstått att arbetare alltså ibland får stå tillbaka med sina krav då det ju kan äventyra »nationens intressen». Är det månne dessa intressen Volvo och Saab har tillvaratagit det senaste året? Eller gör kanske Sveriges Kommuner och Landsting det när man hotar vårdpersonalen med uteblivna lönehöjningar? Nej, vi kan återigen konstatera att fascistiska fantasier om något sorts gemensamt nationellt intresse arbetare och kapitalister emellan är just rena fantasier. Det som är bra för kapitalisterna är i de allra flesta fall dåligt för arbetarna, och vice versa.

Faktum kvarstår dock, SD vinner förtroende bland framförallt unga manliga arbetare. Det finns alltså uppenbarligen ett missnöje med den förda invandringspolitiken och inte minst med den förda politiken i allmänhet. Detta missnöje har, som så många gånger förr i historien, kommit att kanaliseras genom främlingsfientliga strömningar där vissa pekar ut en viss grupp i samhället som problemet (invandrarna i allmänhet och muslimerna i synnerhet).

Sverigedemokraterna frodas i den nyliberala högerpolitikens kölvatten, och här är alla riksdagspartierna medskyldiga. Där nedskärningar, arbetslöshet och segregering dragit fram växer missnöjet. Och där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet svikit, skapas ett tomrum där desillusionerade arbetare söker sig till vad som ses som ett protestparti. Låt oss heller inte hymla med att invandringspolitiken, eller då kanske framförallt integrationspolitiken misslyckats.

Invandrare och svenskar möts inte och arbetslösheten är ett stort problem. Riksdagspartierna väljer att se problemet ur en idealistisk synvinkel och erkänner knappt att det förekommer några problem med segregation eller ökad utslagning. Inte så konstigt kanske, med tanke på att det är de som legat bakom de senaste 20 årens högerpolitik. Här diskvalificerar sig alltså riksdagspartierna till att kunna stå för någon sorts lösning eftersom de själva är en del av problemet.

Vad än riksdagspartierna säger om SD så kommer man inte ifrån att kapitalisterna och högern tjänar på en utveckling där arbetarklassen splittras. För att möta kapitalisternas offensiv under den pågående ekonomiska krisen måste arbetarklassen och inte minst vi ungdomar stå så enade som möjligt. På varje skola, arbetsplats och utanför varje arbetsförmedling måste vi inse att vi har samma intressen, och befinner oss i samma situation, oavsett hudfärg eller religion.

Därför måste Sverigedemokraternas propaganda och de växande främlingsfientliga strömningarna bemötas med att vi börjar prata klass och klass-intressen, och förstås i längden klasskamp. För ärligt talat, nog inser jag att min muslimske granne som också just blivit arbetslös inte är fienden, utan att fienden är de som faktiskt har makt och pengar – politikerna och kapitalisterna.