Fackeltåg i Stockholm till Björn
Söderbergs minne

Detta var förmodligen det som utgjorde gnistan, som gjorde att han fick sätta livet till, mördad av den organiserade nazismen i form av Hampus Hellekant. Historien fortsatte därefter med en husrannsakan hemma hos Hampus Hellekant där ett register över kända vänsteraktivister och antinazister återfanns. 1247 namn var sökbara i detta register och ett trettiotal namn återfanns också noggrant kartlagda. I den separata rättegången mot registerföringen samlade Proletären in pengar för att täcka rese- och rättegångskostnader för vittnande RKU- och partikamrater, vilket hjälpte till att underbygga fällande dom mot registerförarna.

Tidigare samma år, 28 maj, skakades Sverige av ett dubbelmord i Malexander i Östergötland. De tre förövarna Tony Olsson, Jackie Arklöv och Andreas Axelsson var alla grundare och medlemmar av den nynazistiska organisationen NRA och hade sedan tidigare kriminell bakgrund. Ytterligare bombdåd utförda av nynazistiska organisationer runt den tiden inkluderade, en bilbomd mot en journalist och dennes åttaårige son i Nacka, ett attentat mot Joe Hillgården i Gävle och ett attentat mot artisten Mikael Wiehe utanför hans hem. Att de nynazistiska organisationerna växt sig så starka berodde förmodligen främst på den arbetslöshet och det allmänna sociala utanförskap som skapades efter krisåren i början av 90-talet. Mordet på Björn Söderberg blev en väckarklocka för många rörelser och individer. Nätverk mot rasism växte sig starkt och sällan förr räknade kristallnatten demonstrationerna så långa led. LO ledningen gick ut och lovade se över sin verksamhet och utbilda sina medlemmar antirasistiskt. Det folkliga motståndet och icke toleransen mot nazism och rasism tillsammans med en åter framväxande högkonjunktur och högre sysselsättningsnivå ebbade förmodligen ut de nynazistiska organisationerna något.

RKU och Kommunistiska Partiet polemiserade starkt för, då som nu som enda politiskt parti, ett förbudskrav av nazistiska organisationer. Detta för att vara pragmatisk mot att nazistiska organisationer i grunden, likt ovan presenterats, sysslar med olagligheter och terror – inte politik. Kravet har sin grund i Nürnbergrättegångarna efter andra världskrigets slut, där den allmänt starka socialistiska och antifascistiska ställningen i Europa tvingade igenom ett allmänt förbud av den organiserade nazismen.

Sverige har också undertecknat och förbundit sig till FN:s Internationella konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, i vilken det svart på vitt förklaras att de som undertecknar förbinder sig »olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling, straffbar enligt lag» (Artikel 4, b).

Tyvärr blir frågan såväl som förbudskravet allt mer aktuellt igen. Med den aktuella ekonomiska krisen fond är det ingen högoddsare att tro att det kan skapas organiserad främlingsfientlighet och nynazism i det sociala utanförskap som skapas. Något vi kanske redan fått se början av med mordbrandsförsök på syndikalister och genom attacken på RKU:are i Uppsala. Självklart är det bara social trygghet, delaktighet i samhället och demokrati som kan dra upp den organiserade nazismen med rötterna. Något som den allmänna välfärden kan bidra till men som socialismen står som enda långvarig garant för. Att förbjuda nazistisk organisering är att en viktig markör mot att nazistisk verksamhet inte är accepterat. Framförallt är det en viktig käpp i hjulet för finansiering och organisering av nynazisternas vidriga terrorverksamhet, vilket i sig är demokratiskt viktigt för att vänsterintresserade ska våga vara aktiva. Vårt förbudskrav är inte ett hot mot våra grundlagsstadgade borgerliga fri- och rättigheter.

Det är inte ett förbud mot enskilda stollars övertygelse om nazismen som ideologi eller dylikt. Det är ett pragmatiskt krav på ett förbud av en odemokratisk, opolitisk rörelse – en kriminell rörelse.