Utöver att bedyra sina innerligaste ursäkter till hans majestät konungen för rabaldret så ville Åkesson gråta krokodiltårar för att biskopen applåderade de tusental som slutit upp i antirasistiska demonstrationer runt om i Sverige. De skakade och upprörda SD-ledamöterna såg detta som ett frontalangrepp på deras politik.

Vi kan inte annat än att hålla med SD som nu bekänner färg och inte bryr sig om att bemöta faktumet att demonstrationerna i första hand var antirasistiska och alltså inte emot SD. Istället försöker de påskina en hotbild mot sina egna och säga att det var »vålds»-vänstern, däribland RKU, som låg bakom demonstrationerna. Vi får tacka för publiciteten även om den i det mesta är lögnaktig; både i det att vi i »extrema» vänstergrupper utgör de tusentals som demonstrerat mot den rasistiska utvecklingen, men också i att vi aldrig så mycket som krökt ett hårstrå på en fredlig medlem i Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna visar återigen sin främlingsfientliga sida med avståndstagande från antirasistiska demonstrationer och reser sig alltså upp när Eva Brunne talar om människors lika värde, oavsett etnicitet. De visar sin verkliga brunblåskiftande kulört som vi känner igen dem i bakom den annars tillslätade retoriken.