Publicerat den 3 maj 2010
Följande tal hölls av Tove Janzon, RKU:s ordförande, på Röd Front-mötet i Göteborg, 1 maj 2010.
Hej alla 1:a majfirare,
Jag heter Tove Janzon.
Sen fem år tillbaka bor jag i Gamlestan, en stadsdel jag gillar, i en lägenhet som verkligen känns som hemma. Det kan låta som en obetydlig sak. Men denna vardagliga lyx är något som långt ifrån alla ungdomar får ta del av.
Enligt Hyresgästföreningen saknar över 40 % av ungdomar i Göteborgsregionen mellan 20-27 år eget boende. Alltså nästan hälften.
Unga tvingas flytta runt, bo i andra hand eller som inneboende. Andelen som tvingas bo kvar hos sina föräldrar har också ökat.
Inget ont om mina föräldrar, men jag har svårt att tänka mig något mer slitigt än att bo kvar hemma. Av sina föräldrar ses man alltid som ett barn och när man har passerat 20 vill man gärna kunna få starta ett vuxet liv. Kunna få skita i att äta middag en dag eller sova halva söndagen utan att någon ”omtänksam” förälder lägger sig i det.
Göteborg är en av de hårdast drabbade städerna, men bostadsbristen är ett problem som går igen i de flesta av Sveriges stora och mellanstora städer.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt med bostäder. Och det byggs alldeles för lite.
Och speciellt billiga hyresrätter. Bostäder som ungdomar kan tänkas ha råd med.
De flesta tycker nog att detta är ett stort problem, men långt ifrån alla.
För en tid sen såg jag en debatt på Kunskapskanalen där Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman var med. Han ansåg inte att bostad var en mänsklig rättighet. Istället var det något som marknaden ska lösa.
Vad som ska bli bättre av att fastighetsägarna tillåts ta ut högre hyror av de tusentals ungdomar som jagar bostad förstår i alla fall inte jag?
För det är ju det som kommer att hända om marknaden får fritt spelrum. Kan någon tänka sig att hyra lägenheten för 5000 kronor varför hyra ut den för 4000?
Som vanligt värnar högern dem redan rika mer än oss som bara vill ha ett bra boende.
Men det är också intressant att Liberala ungdomsförbundet inte tycker att bostad är en mänsklig rättighet. För precis som rätten till ett arbete är faktiskt rätten till en bostad inskrivet i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.
Föga överraskande skiter högern även i dessa konventioner när de hamnar på kollisionskurs med vinstintressen.
Men ändå är det vi kommunister som anklagas för att vara odemokrater. Vill man, likt oss, se kollektiva satsningar istället för ökat privat ägande då respekterar man inte den privata äganderätten och är inte demokrat.
Men för nyliberaler och andra tokliberaler är det helt okej att ignorera människors rätt till bostad och arbete såväl som att heja på när USA bombar fattiga så att de blir ännu lite fattigare. Och ändå pekar dem med diktaturpinnen vilt omkring sig. Kanske är det dags för högern att ta sig en titt i spegeln och inse att de är de verkliga diktaturkramarna. Kramare av marknadens diktatur.
Men det är inte bara Liberala Ungdomsförbundet som kan anklagas för att inte vilja se bostäder åt alla. Långt ifrån.
Nära där jag bor i Gamlestan ligger Kviberg. Där pågår ett av de få större byggen av bostadslägenheter som finns i Göteborg just nu. Men som vanligt handlar det inte om billiga hyreslägenheter utan om svindyra bostadsrätter.
Och ännu en gång är det kommunal mark som upplåts till denna typ av byggen. För varken den röd-gröna politiska ledningen på lokalplanet eller den borgerliga regeringen tar något samhällsansvar för att lösa bostadsfrågan.
De vill inte se ett nytt stort statligt bostadsbyggarprogram. Trots att det är precis det som behövs.
Både för att skapa fler bostäder, men också för att råda bot på den höga arbetslösheten. Speciellt ungdomsarbetslösheten är skyhög och ett ökat byggande skulle skapa många nya jobb.
Men för att detta ska hända krävs det att samhället tar ett ansvar. Det går inte att överlåta allas vår rätt till ett bra boende åt giriga byggherrar.
Den senaste veckan har vi kunnat se hur det inte bara är byggherrarna i den här stan som är giriga. Enligt Uppdrag Granskaning vill även de höga kommuntjänstemännen ha sin del av sleven.
Pengar från de kommunala bostadsbolagen, som tillhör oss hyresgäster, har flyttats till privata byggbolag och kommunpampar.
Samtidigt behövs det upprustningar i förorterna. Alla som bor hos ett kommunalt hyresbolag vet att det finns ett stort behov av renovering. Speciellt i miljonprogram-områdena. Det finns också stora behov av satsningar på mer attraktiva utemiljöer runtomkring är vi bor.
Men trots att hyrorna har höjts i stort sett varje år så har vi inte sett röken av något av detta. Istället verkar det ha funnits pengar till både sommarställen, lyxvillor och exklusiva resor för fastighetskapitalister och höga kommunala tjänstemän.
Som vanligt hamnar inte pengarna där de behövs utan hos dem som redan har mycket.
Men dem pengarna som har gått till lyxvillor borde ju bland annat ha gått till fritidssatsningar för ungdomar i förorten.
För det är ju inte bara bostäder som behövs för att ge ungdomar en bra start i livet. Under de där slitiga tonåren då man fortfarande bor hemma hos föräldrarna finns det ett stort behov av saker att göra på fritiden och lokaler att vara i.
Fler ungdomsgårdar behövs och varför inte göra Storan till Ungdomens hus?
Men de allra viktigaste fritidssatsningarna behövs just i förorten.
Det behövs idrottsklubbar och musikskolor som inte ruinerar en. Och det behövs fritidsgårdar.
För vad ska ungdomar i den här staden egentligen göra. Innan du är 18 år och får gå på krogen är utbudet extremt magert. Speciellt om du ska klara dig på barnbidraget.
Numera är det till och med 18-års gräns för att få spela bowling och biljard på de flesta ställen på helgerna.
Så jag frågar mig återigen: Vad ska ungdomar göra på fritiden?
Bränna bilar?
Bristen på fritidsysselsättning gäller förstås inte alla. När prinssessan Madelene drabbas av hjärtesorg behöver inte hon grubbla över vad hon ska göra för att ta sig över smärtan. Hux-flux är resan betald och hon befinner sig i New York. Känner hon sig allt för deppig finns det säkert någon fin present, bekostad av skattebetalarna, som hon kan snylta åt sig på syrrans bröllop.
Jag vet inte någon av mina kompisar som haft råd med sådana utsvävningar när deras mångåriga förhållanden har tagit slut. Ändå har väl de varit precis lika ledsna och svikna som vilken prinssessa som helst.
För som vanligt handlar ens möjligheter om ens klasstillhörighet. Vare sig om det rör sig möjligheterna till arbete, förutsättningarna i skola eller vilken tröstshopping man kan kosta på sig när livet känns surt.
Vi har inte alla samma förutsättningar. Oavsett vad högern eller spirituella lyckogörare försöker inbilla oss.
Det är det som är huvudanledningen, i alla fall för mig, till varför det behövs ett annat samhälle. Ett samhälle där klasskillnaderna minskar istället för att växa.
Att man vill se ett mer rättvist samhälle skriver säkert de flesta människor under på. Till och med riksdagspartierna. Ändå finns det alternativet inte med i höstens val.
Självklart kommer alla partier på pappret försöka påstå att det gör det. Men i verkligheten växer klassklyftorna. Såväl i rödgröna Göteborg som i borgliga Sverige. Det har inget av riksdagspartierna gjort något åt.
Därför finns det ett mycket viktigt val att göra förutom att lägga en lapp i en låda var fjärde år.
Det är valet att kämpa för ett bättre samhälle. Valet att organisera dig.
Först genom kamp når vi en bättre bostadssituation för ungdomar. Eller vinner kampen mot miljöförstöringen.
Kapitalismen har slutat att presentera några lösningar på vår tids stora problem. Kapitalismen driver inte längre världens utveckling framåt utan är faktiskt det som stoppar upp möjligheterna att nå en bättre och mer rättvis värld.
Men alla vill eller orkar kanske inte vara politiskt aktiva. Men det finns ändå något som vi alla kan göra och som jag tror att det är viktigt att vi gör. Att vi fortsätter att framhålla solidaritet och rättvis fördelning. Att vi fortsätter att påminna människor i vår omgivning om socialismens vision.
För hur omodern än högern eller borgerlig media försöker påstå att socialismen är måste vi fortsätta att ställa oss frågan:
Hur skulle viljan till rättvisare fördelning, arbete åt alla eller rätten till ett bra liv kunna bli omodernt?